Börjar med det som är roligt.
Har varit på min brorsdotter Matildas konfirmation i Roslagskulla Kyrka. Faktiskt min FÖRSTA konfirmation någonsin… säger kanske en del om mig. Hon (Matilda) var vacker som en liten princessa. 15 år och bara såå fin
. Konfirmanderna gjorde små anföranden i kyrkan och Tilda valde att sjunga ett av sina. Tonsäkert, lågmält och man kunde hört en knappnål falla när hon sjöng. Så stämningsfullt och vackert.
Efteråt var det lunch på en liten ö i skärgården där dom hade haft sitt konfaläger.
Sen det sorgliga.
På väg hem kollar jag telefonen och har ett sms med ett sorgebesked. Sheltie-Silver finns inte mer. Många tankar går till hans anhöriga 
.
Mina tankar finns förstås även hos Pyret, som gick bort för två år sen, idag. Jag kan fortfarande känna hur hon hänger i byxbenen – något hon gjorde titt som tätt ända till den dag vi miste henne … men numera är det en liten svartvit sak med hängande öron som försöker ta hennes plats… 
Det är väl så livet är. Glädje och sorg i en oväntad blandning.