Jag läser massa statusar på Facebook om agilityträningar hit och agilitytävlingar dit och känner mig så konstig , full av agilityabstinens och jävligt avundsjuk.
Kanske kommer jag aldrig mer köra agility. Tänk att jag just skrev detta… det värsta är att det kanske är sant. Och det känns väldigt konstigt. Kanske är det INTE sant, framtiden vet man inte mycket om. Just nu känns alltihop som ett gigantiskt dilemma.
Det jag vet är att jag inte kört ett hinder sen allhelgonahelgen i Rättvik. Det är FYRA månader sen. Så långt uppehåll har jag inte haft sen jag började 1994.
Då, i Rättvik, Kelli gjorde två fantastiskt bra och härliga lopp. Jag njöt varje sekund och adrenalinpåslaget var oslagbart. Fast kanske njöt jag inte den allra allra sista sekunden eftersom hon kom i mål på tre ben…
En tå var rejält skadad.
Helt plötsligt stod jag där helt utan agilityhund. Trots att jag har sex hundar så har jag ingen för agility. Så det kan bli.
Peppar peppar ta i alla trän och huven men nu verkar Kelli återställd i sin tå. Och jag vågar inte sätta igång henne för agility igen. Tänk om…. det händer igen, då skulle jag aldrig förlåta mig. Men tänk om… det inte händer igen? – så otroligt ROLIGT jag skulle tycka det var.
Det konstiga är att jag själv, Eva Karlsson, faktiskt MÅR BRA av att köra agility. Jag tvingas hålla mig i form både mentalt och fysiskt. Jag trivs med att träna ihop med och träffa alla agilityvänner, speciellt på vintern när allt annat fryser in. Att hamna utanför detta, allt roligt, är verkligen rena isoleringen, hemskt. Tänker på dem som bara har haft en hund i taget. Så otroligt avslaget att bli av med hela sitt umgänge när hunden är skadad.
Visst skulle jag kunna åka och titta på träning bara för att träffas. Men?… där går liksom nån gräns. Hur kul är det att titta på när andra tränar när man inte kan träna själv?
Ja det här blev ett väldigt spretigt konstigt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite.
Snart är snön borta och då kan vi börja träna och tävla vallning igen. Vallning är fantastiskt roligt, också. Och det finns mycket roligt att se fram emot i år.
Men att släppa agilityn…. helt ? klarar jag det?