Förra gången Sia löpte, i maj-juni, så höll hon på i 37 dagar… läs mer här. Den här gången har det varit likadant, hon började i början december och först nu har det klingat av helt, en bra bit in i januari. Sjukt såklart.
På måndag ska jag in med henne till Mälarkliniken för undersökning och sannolikt kastration. Hon mår alldeles förträffligt, är hur glad och pigg som helst och är väl i sitt livs form kan man säga. Men jag vill inte utmana ödet mer än så här. Något onormalt sker i hennes kropp och nu får det vara slut på det. Lite läskigt är det, på flera sätt. Att jag åker till Mälarkliniken i stället för SLU (där jag var senast) beror på flera saker. Dels är de billigare och dels har jag kastrerat där ett par gånger förut med gott resultat.
Finaste SiaPia!
Knut han strular med sina klor. De går av, det kapslas in bölder och rätt som det är så haltar han. Det går över lika fort som det börjar och jag fattar ingenting. Vad är det som händer liksom? Igår trodde jag han var halt av en handlov men det visade sig vara blod i ett klofäste och hältan försvann lika snabbt som den kom. Det här har pågått snart ett år nu, mer intensivt senaste månaderna. Varje gång tror jag det är nåt allvarligt och blir orolig och så visar det sig att man bara behöver skrapa fram en pytteyttedroppe var ur en pulpa så är han bra… Skumt, oroande och irriterande! Det är ju precis som med hästar… utan hov ingen häst och det gör mig livrädd. Jag ska ta och skaffa lite fiskolja åt honom så hoppas jag det blir bättre.