Det här med att sluta med agility blev en stor omställning för min del, det märks framförallt nu på vintern. Jag är ju van att både träna och tävla året runt. Det känns väldigt konstigt att plötsligt ha så mycket tid hemma. I lördags var jag funktionär på Knivstas tävlingar i Stockholms Hundsportcenter och det var roligt att träffa alla igen. Annars blir det mycket vallning och kursande. Vädret har ju varit fantastiskt bra hela hösten och vintern hittills. Alldeles perfekt.
Hassels debut som inte blev av
Jag tog mod till mig och anmälde Hassel till en IK1 den 1 februari. Han är inte riktigt färdig men där tog, som sagt, tävlingsabstinensen över. Nu blev tävlingen inställd pga för mycket snö och jag drog faktiskt en lättnadens suck. Jag gillar verkligen att utmana mig själv. Det ger mig en enorm motivation att ha ett datum att sikta emot. Då kommer drivkraften till mig. Så har det alltid varit och kommer väl förbli. Fast ibland önskar jag att jag vore mer träningsnarkoman, det skulle onekligen kännas lite lugnare att vara ”klar” för den uppgift man tar sig an. Men… man känner sina löss 😉
Vad kan Hassel då? och vad kan han inte?
Det känns rätt bra att det faktiskt går snabbare att berätta svaret på den andra frågan 🙂 Han kan faktiskt en hel del och det är mest (ett livslångt) finslip som ligger framför oss nu. Jag har en liten förhoppning att hinna kvala honom till unghundscupen. Men att vara född i juli är inte optimalt för att vara med i en tävling som går i september och man får vara högst tre år. Vi har fram till 15 juli i år på oss att kvala och han har inte ens startat än. Det är lätt glömma att han bara är 1,5 år.
Det vi sliter med mest med nu är att få snygga hämt. Få honom öppen för styrning hela vägen och ta det lugnt i framdrivningen. Utgång/upptag är helt ok, han gör alltid fina upptag men kan bli för grund i utgången ibland. Jag har varit försiktig att trycka honom i utgången eftersom både mamma och pappa blir vida ibland.
När det gäller tempo så är hans grundtempo i drivningarna egentligen bra i min smak. Han ligger på en aning, så jag behöver bromsa men i långa loppet tror jag det är en tillgång att han vill framåt. Jag gillar stor drivvilja. Risken om jag tjafsar för mycket om tempo är att han tappar driv och det vill jag ju inte. Det gäller alltså att balansera träningen.
Han har en naturligt fin attityd till djuren, ger dem tid att reagera och tappar aldrig skallen. Det finns liksom inte i honom att göra inrusningar vilket är väldigt skönt.
Han hämtar djuren till mig men är lite ”sen” att balansera upp linjen. Jag är ju van vid kvicka förutseende Kelli och Sia som kan hämta spikrakt alldeles själva. Hassel är mer som Knut var i början. Rätar upp dem mot mig men om djuren drar i sidled så har han inte förstått att det är viktigt att ta dem rakt till mig. Han glider liksom med en stund innan han upptäcker att det blir snett. Här har vi en del träning kvar och det är många faktorer både att träna och ta hänsyn till.
Skulle han ut och tävla idag så innebär det att jag måste ta ansvar för framdrivningen så att den blir rak. Det kräver att han är öppen för styrning hela vägen. Riktigt där är vi inte än eftersom jag mest fokuserat på att utveckla hans djurkänsla. Men det tar sig så sakteliga 🙂
Vi tränar på
– att han ska förstå att ta djuren rakt till mig utan styrning
– att han ska vara öppen för styrning överallt
– att han ska driva djuren rakt från där jag ber honom (han glider gärna tillbaks till ”sin” balanspunkt)
– att han ska driva djuren i ett lagom tempo
– att han ska bli säkrare på höger/vänster
– att han ska bli säkrare på visslor
Hm listan blev rätt lång ändå.
Det han mest behöver är ännu mer goda erfarenheter.