– Den är olydig!
Hur många gånger har man inte tänkt eller fått höra, att hunden är olydig där ute på fältet?
Eftersom fenomenet att hunden av nån anledning inte tar mina kommandon dyker upp med ojämna mellanrum så har jag funderat mycket på det. Speciellt de senaste åren när vi tävlat på riktigt stora banor. Idag blev det aktualiserat igen när Lena och jag tränade.
Tänkte jag kunde dela med mig lite av mina funderingar. Kanske har du nån fundering att bolla tillbaka?
Ibland är det inte ens särskilt långa avstånd när ohörsamheten inträder – som på Eknäs till exempel. Där verkar det vara en ljudsvacka mitt ute på fältet där många hundar blir olydiga. Just det, många = inte alla (men mina). Det är alltid några som hör. Eller lyder, välj själv. Och jag blir grön av avund…
Själv har jag försökt sluta tänka och agera som att hundarna är olydiga. Jag är övertygad att hundarna inte jävlas med mig för skojs skull. Allihop är superlydiga till vardags och under de flesta omständigheter i fårhagen så tar de varenda kommando. Men så ibland händer det, oftast på långa avstånd… så är hörseln liksom försvunnen. Många gånger har jag blivit arg men har det hjälpt? Svårt att säga men jag tvivlar.
Jag tror det var efter SM i Skåne, hos Lottie, som problemet blev stort för mig. Första dagen hade Knut gått kanonbra. Andra dagen blåste det kraftig motvind och han hörde mig inte. Han tog fåren spikrakt till mig i framdrivningen (den skulle varit sned). Jag visslade vänster (eller var det höger?) i typ 500 meter. Med noll respons. I fråndrivningen bara fortsatte han gå förbi grindarna säkert 100 meter till, innan han hörde mina hysteriska visslingar och rop om att stanna och svänga.
På landslagsuttagning samma höst hos Ann och Micke så hade Håkan Wilson med sig en decibelmätare (vi var fler som hade hörselproblem..) och han mätte olika visslor. Ingen vissla kunde överträffa dem som visslade med fingrarna (tex gör Anja Holgersson det). Fingrarna är outstanding! Jag kan verkligen inte vissla med fingrarna men hade jag bara haft den minsta talang så skulle jag absolut ha tränat upp den. Det var då jag köpte min mässingvissla från ISDS. Maxi Blaster eller vad den nu heter. Den hörs lite bättre (men smakar skit) men det som jag tror är viktigare än själva visselpipan är:
Hunden måste träna på att höra. På att sortera ljud. Det kan vara prasslande stubbåker eller torrt högt gräs, motvind förstås, regn och rusk, trafikbrus, flygplan, helikopter (jo det har hänt) och inte att förglömma fåglar. På årets SM när jag var ute och gick banan så var det fåglar som kvittrade ovanför mitt huvud, och de lät precis som visslingar… Det finns att skylla på alltså…. Eller att träna på. Man kan ju välja hur man vill se på det, ellerhur!
Sen har det stor betydelse hur mycket stress hunden kopplar på. Ju mer avslappnad den är ju bättre kan den koncentrera sig på att höra. Här spelar såklart även djuren in. Säkert mina nerver, förväntan och sinnesstämning också. Jag kan också tänka mig att om jag låter helt hysterisk på visslan eller rösten så bygger det stress och panik i hunden.
Kanske hunden också tycker det är lite obehagligt att vara så långt bort ”själv” och att avståndet i sig skapar stress?
Jag brukar numera försöka ”viska” med visslan när jag tränar, så att hundarna får anstränga sig ordentligt för att höra. Håller för med vantarna eller tröjärmen ibland och jag tycker de blivit en smula duktigare.
Sen tror jag det är en del teknik och taktik också med visslandet. Speciellt på långa håll. På 500 meter är det ganska lång fördröjning av ljudet. Här spelar vinden stor roll också. Jag har i år provat att ha långsamma, starka tydliga signaler till Sia och det har nog blivit bättre. Med henne kan man ju dessutom befara (skylla på?) att åldern börjar sätta ner hörseln.
Oj vad detta är svårt men samtidigt utmanande och intressant!
Något jag efterlyser är en starkare vissla. Nog sjutton borde det gå att tillverka något bättre än de vi har? Något som förstärker mer?….
Funderar vidare…. natti natti 🙂