600 mil och tre veckor senare (läs om Skottlandsredan här) kändes talesättet Borta Bra men Hemma Bäst som mitt i prick. Det var otroligt skönt att komma hem. Vi kom fram till Mariannes hus i Ystad och övernattade där. Sen var det bara 70 mil kvar, ja det blev några till eftersom jag hämtade upp Knut i Storvreta också. Känslan att sova i sin egen säng är obetalbar ibland. Men faktum är att trots många olika boenden har just sängarna varit ovanligt bra.
Det blev en dag hemma med tvätt och djupdykning i posthögen. Hur mycket blir det på tre veckor!? Lördag och söndag var det dags för tävling igen, nu i Vinnersjö. Jag vet, det är hur galet som helst att ge sig iväg direkt efter en sådan långresa. Men Knut hade varit hemma och hundarna hade många resdagar i bilen bakom sig. Och veckan efter skulle vi tävla SM… (i Boden!). Här fanns en tävling jag kunde pendla till hemifrån och dessutom ”damma av” hundarna inför SM.
Det gick kanonbra! Knut gick som den dröm han kan vara och vann första dan och kom fyra den andra. Supernöjd! Om inte…
Vet inte om jag berättat detta i bloggen, men i somras när jag levererade bagglamm så blev Knut påkörd. Det var precis så dramatiskt som det låter. Duns och en ylande hund som springer hemåt med svansen mellan benen. Han ruskade snett på huvudet och jag förstod att det var där smällen tog. Herregud, hur illa var det? Först gnydde han men snart var han precis som vanligt, inte ens öm. Efter några timmar blev ögonvitan alldeles röd, sådär som det kan bli på människor också när man fått en smäll mot pannan. Eftersom han mådde hur bra som helst så betraktade jag det hela som han hade fått en rejäl blåtira. Inget veterinärbesök alltså. Men beredskapen var hög från min sida, minsta tendens så hade jag såklart åkt in. Sen klingade historien av och jag hade så smått nästan glömt bort det.
Tills vinnarrundan i Vinnersjö. När vi kommer av banan och han har doppat sig i vattenbaljan får jag se att han är helt insjunken ovanför ögat. Det ser helt absurt ut. Tankarna snurrar. Pusselbitarna faller på plats och jag inser att detta är nån slags svit från incidenten med bilen. Ska han dö nu? Jag bara väntade på kramper och att det skulle bli fler förändringar. Men inget mer hände och han förstod inte alls mina omsorger. Jag visade honom för några andra och alla bara häpnade. Vad hade hänt? Efter att några mer kunniga uttalat sig konstaterade vi att det går en muskel från ögongloben upp emot örat och att den muskeln har kollapsat, förmodligen lossnat i ena änden. Man gör inget åt det om inga fler symptom uppkommer. Anja H (veterinär och medtävlande i landslaget) bekräftade senare den teorin men hade gärna sett en röntgenbild. Inte för att det behövdes utan för att hon tyckte det var intressant. Nu, över en månad senare så ser det fortfarande likadant ut och han är helt symptomfri. Puh!
Tillbaks till tävlingen i Vinnersjö så gjorde även Kelli topprundor men vi lyckades inte med ränna/fålla nån av dagarna, räckte ändå till 7.e plats båda dagarna. Nöjd med SM-uppladdningen alltså. Sia fick stå över och Hassel kom med som reserv dag två. För honom blev det för dragigt och svårt så jag bröt vid delningen. Nöjd med hans insats ändå, bra erfarenhet och han växer hela tiden.
Efter Vinnersjö blev det hela TRE dagar hemma innan det var dags ta bilen 100 mil norrut – till SM i Boden. Samåkte med Lena och Hanna och vi hade en väldigt trevlig resa.
På vägen upp stannade vi och hälsade på Paula och Dan på Gårdsbacken utanför Örnsköldsvik. Vilket fantastiskt ställe de har och vilken gästfrihet! Vi blev överväldigade och bortskämda med supergod mat och toppenbra träning. Tusen tack igen – ni är fantastiska!
På den övre bilden ser ni Lena på Danne och Paulas träningsfält ner mot sjön. Nedanför är det bild från vår kvällspromenad. Så otroligt vackert. Nästan så man skulle kunna tänka sig bo i Norrland. Men bara nästan 🙂
Vi kom fram till Boden på fredag eftermiddag och gick direkt ut och kollade på tävlingsfältet. Utan överdrift kan jag nog säga att det inte var någon direkt idyll. Tävlingen gick på ett gammalt nedlagt flygfält kantat av industribyggnader och i framkanten Boden Arena. På andra sidan vägen låg Bodentravet. Arenan var fin men själva flygfältet var för att vara snäll ”sådär”. Nu gällde det ta fram det positiva tänket och det var ändå inte så svårt. Det var platt, inte så stort och sikten var bra. Det borde bli bra hörbarhet eftersom industrierna har stängt på helgen. Lite trafikljud hördes men inte så att det skulle bli något problem. Grundfältet var en stor gräsyta och för att få ihop en bana krävdes att hundarna passerade nån väg och i finalen en landningsbana. Lite annorlunda men inget som kändes för svårt. Parkering, servering och själva arrangemanget var tipp topp, genomtänkt och trevligt. Det här skulle bli bra!
Det gick lite snack innan att tackorna varit svåra att flytta på träningen men det ruskade vi bara av oss, det var vi vana vid… (hm)
Överst syns SM-fältet och nedan vårt boende på campingen. Jättefin stuga men själva campingen kändes lite konstig. Inhägnad med högt Gunnebostängsel ned mot strandpromenaden och ja bara konstig. Kan inte riktigt sätta tummen på varför.
För Lena och Hanna gick det kanonbra och båda gick till final. För egen del gick det åt pipsvängen. Knut gick redan i framdrivningen in i konflikt med en tacka och när vi efter en hel evighet kom till delningsringen var det bara typ 2 minuter kvar. Jag hade klocka och full koll. Det var bråttom. Väldigt bråttom för att inte säga omöjligt att hinna. Jag såg att det kom två omärkta på kanten och kastade mig fram i luckan direkt de kom in i ringen. Knut kom in och höll dem, domarna okejade snabbt. Skickade runt honom och sprang som en idiot till fållan, upp med grinden och pang in direkt (varför går det inte alltid så fort!?). Runt med hunden och in och jaga ut fåren (de ville stå kvar). Precis när de kommer in i delningsringen för singling så är tiden ute. Jag klappade om Knut och gick av banan, var ändå rätt nöjd. Visste att det inte skulle räcka till final, det hade kostat för mycket att backa runt den där tackan. Men avslutet var grymt.
Två bilder från avslutningen med Knut. Foto: Håkan Hägglund
Så var det Kellis tur. Hon hade inga större problem med djuren ute på banan även om hon kändes lite off. Kanske sliten efter alla resor? Jag tror jag styrde som en kratta också. Sen när vi skulle dela så bestämde sig en tacka för att gå hem. Hon ville bara inte vara med. Lyckades dela men när vi skulle till fållan så bara vägrade hon. Kelli jobbade verkligen som en hjälte med tackan och hon fick mycket beröm från publiken efteråt. Men där tog tiden slut, det kändes som en helt omöjlig uppgift och jag var rätt besviken. Hade jag vetat hur det skulle se ut i finalen så hade jag haft större förståelse för att vi fick det jobbigt. Men ingen av mina till final alltså.
Den här bilden där Kelli försöker övertala tackan säger liksom det mesta om SM 2014. Foto: Lena Brundin.
Finalen blev minst sagt dramatisk. Det var inte många som klarade sorteringen eftersom draget mellan de som var kvar och de bortsorterade blev för svårt. Tackorna sprang helt enkelt över hundarna. Flera blev stångade och flera hundar tvingades bita ifrån sig. Några blev diskade andra inte. Jag säger inte att det var feldömt på något sätt, blir hundarna attackerade måste de få försvara sig. Mina reskompisar Lena och Lovis var en av dem som fick tiden ute i sorteringen och slutade 11.a. Det var så nära flera gånger att de hade fått till sorteringen men det var framförallt en tacka som bara inte ville lämna sina kompisar. Jättebra SM ändå för dem! Hanna hade gjort en jättefin runda men fick en sån där ”jag-springer-över-dig” tacka och till slut brast tålamodet för Aya och disken var ett faktum. Så himla surt men bara att acceptera. De gjorde ändå en topprestation!
Vi valde att åka hem innan prisutdelningen, det var långt hem och inga priser fanns att hämta. På telefon fick vi rapporterat att Heidi hade vunnit på sitt fina banarbete, de klarade inte heller sorteringen. Tvåa kom Karin som hade gjort alla moment men trasslade lite i dubbelhämtet. Trea Gunnel med unge Cap, den rundan missade jag tyvärr.
Jag valde att vara hemma i stugan på morgonen så jag missade de första ekipagen. Jag behövde en sovmorgon speciellt som vi hade en lång hemresa framför oss efter tävlingarna.
Jag körde de första milen och sen tog Lena över och körde non-stop ända hem. Hon är tuff den där Lena 😉 Jag var hemma strax efter midnatt tror jag.
Nu var det skönt få sova några timmar för på måndag morgon skulle fårklipparen komma…
Nu har jag bara en stortävling kvar att rapportera…. kommer snart (om nu någon orkar läsa). Kan lova lite dramatik även där 😉