Fortsättning på föregående inlägg…
Vi åkte till Tain och World Trial tisdagen den 2 september, det var dagen innan kvalen skulle börja. Vi anmälde oss och gick våra banor. i var ganska förberedda så inget kändes särskilt konstigt eller faktiskt inte ens nervöst. I alla fall inte då.
Det var tre ganska identiskt byggda kvalbanor. Sjävla banorna var ungefär lika stora men gick på lite olika varianter av fält. Bana 1 var även finalbanan och det fältet var gigantiskt med fin vall som lutade en smula uppför längst bort. Bana 2 gick på en mindre vall som var väl avgränsad åt alla håll, ingen större risk att hundarna kunde springa bort sig. Bana 3 gick på en stubbåker som var bred och förhållandevis kort och gav därför sken av att ge lite utrymme vid upptaget.
Startlistor och vilket fält vi skulle gå på har varit känt i flera månader. Vi fick vanliga brev med information om detta. Så här i efterhand borde jag naturligtvis ha tänkt på att jag borde ha tränat på stubbåker. Nu hade det väl inte hjälpt om den insikten drabbat mig innan för hur många stubbåkrar har det funnits i sommar innan mitten av augusti?
Nåja. Där och då var jag bara positiv. Andra deltagare kom och sa att vi skulle gå på djävulsfältet där det både blåste stark motvind och var hög stubb. Äsch sa jag, det är ju lika för alla och mina hundar hade aldrig betett sig nåt annorlunda på stubb. (Jag måste ha förträngt SM i Trelleborg).
Banorna var inga konstigheter, vi gick krossen åt varann och det jag tyckte kändes svårast var upptaget eftersom det kändes trångt. Jag misstänkte att Kelli skulle sakta av för tidigt eftersom hon vill ha mer plats. Vilket håll jag skulle skicka kändes inte självklart men jag bestämde mig för höger.
Efter banvandringen så samlades vi för invigning. Alla deltagare med hund (jag tog med mig Hassel) bussades in till huvudgatan i Tain. Där väntade vi en hel evighet innan ceremonin kom igång. Sen blev det pompa och ståt med säckpipsorkester och parad genom stan. TV-team och gatan kantad av folk var mäktigt.
När vi till slut fått åka buss till baks till tävlingsplatsen var det dags att hitta boendet. Där körde det ihop sig. Familjen som hade vårt B&B hade ett internt missförstånd och hade bokat oss från onsdag. Jaha ja det blev ju onödigt spännande sådär sent på kvällen. Men som TUR var löste de boendet genom att dottern hade en lägenhet utanför Tain. Där fick vi självhushålla och det blev ett kanonboende, om än lite annorlunda än vi tänkt oss
. 
Dagen efter kom en man fram till mig på läktaren och sade. ”I saw your photo in the paper” och så drog han fram tidningen. – You can have it!
Gulligt va!!!
fortsättning följer…..