Tankarna snurrar sen igår och jag känner att några av dem behöver skrivas ned så jag blir av med dem.
Först vill jag tacka alla er som hört av er med tröstande ord här i bloggen, på mailen på telefon mm. Det är otroligt skönt att veta att ni finns.
Egentligen kan man säga att vi är två uppfödare till Kim. Anna som äger Flaxa och jag. Anna har ju minst lika starka band till kullen som jag. Jag är så glad att ha fått lära känna Anna under den här tiden. Anna är en så omtänksam, positiv och härlig person. En sån man blir glad av och vill vara vän med.
Jag är förtvivlad över förlusten av Kim. Jag tänker aldrig mer valpar. Är det så här det ska vara att vara uppfödare, hur orkar folk? Nu är det här den första valp som jag mister. Ska jag vara nöjd för det? Nöjd att det inte varit fler? För det kunde det ju varit. Rent statistiskt kanske jag haft tur? Usch så hemska tankar. Jag vill inte vara uppfödare. Det är mycket hopp och förtvivlan och just nu känns alla underbara valpstunder långt långt borta. Ta mig härifrån.
All självrannsakan. Vad har jag gjort fel? Har jag gjort fel? Vad kan ha hänt? Varför? Alla varför? Vad kunde jag gjort annorlunda? Man går igenom varenda anteckning, varenda foto, varenda dag varenda minut. När hände det? Hände det här? Jag vill veta!
Jag vet. Vi får inte Kim tillbaka men av någon märklig anledning letar jag hela tiden efter svar på varför? Varför.
Sen tänker jag på veterinären. Lars och hans fru Gunilla. Vilket jobb dom har. Överlämna en sorg större än man kan förstå. Ge det värsta besked man kan tänka sig. Att måsta ställa frågan.
Hur vill ni göra? Alla förstår vad han menar men ingen vill höra. Alla gråter.
Jag måste säga att Sandra och Gunilla var starka i beslutet.
Gunilla var den som tog på sig den myndiga rollen och sade rakt ut vad som var bäst.
– Ingen ide dra ut på det, det blir bara värre av att åka hem och vänta.
Samtidigt som man tycker att hon är den elakaste människa på jorden kan jag inte låta bli att beundra henne. Stark. Det var klokt och rakt sagt och jag tror man behöver det för att få ur sig de hemska orden.
De som Sandra var tvungen att säga men som ingen ville höra. Som ingen vill skriva.
Sandra och Rikard jag lider med er. Ni är de finaste, underbaraste valpägare och människor man kan tänka sig. Jag är glad att jag även fått lära känna er lite mer. Även om jag hade hoppats på mycket mycket mer.
Jag hoppas, hoppas verkligen jag och Anna kan få hjälpa er att hitta en ny liten valp. En som får vara frisk och ge er all den glädje och gemenskap som vi hade hoppats att Kim skulle få ge.
Kram och tack för alla värmande ord
Eva