Just nu har jag två kurser igång plus lite olika träningsekipage här då och då. En sak jag kom att tänka på är hur vi bör hantera en situation där vi avbryter vallningen.
Det kan till exempel vara i en träningssituation där vi försöker få hunden att förstå något nytt. Det blir fel och till slut ger vi upp övningen, släpper axlarna och tar oss för huvudet och framförallt släpper koncentrationen både på hund och får. Eller att hunden går bra och sen gör ett inrus som vi vill korrigera. Eller att instruktören säger att vi ska bryta. Eller att vi bara ska sluta träna osv.
Det händer att föraren då släpper kontrollen på både hund och får för att prata med instruktören. Eller blir uppgiven och släpper kontrollen för att banna sig själv. Eller släpper kontrollen för att korrigera hunden. Eller kallar in hunden från en jättesvår position (genom flocken, mot flocken tex). Det behöver absolut inte vara irritation eller aggression inblandat i dessa situationer, det bara händer ibland. Och då kan det bli onödig stress för fåren.
Känner att jag brister som instruktör när sådant händer och jag försöker vara noga med att förklara detta. Varför är det så viktigt då?
Jo när vi släpper koncentrationen gör vi först och främst hunden förvirrad. Plötsligt får den allt ansvar själv för fåren när föraren ska positionera om eller prata med instruktören eller bara rannsaka sig själv. Hunden börjar agera på egen hand med mer eller mindre lyckat resultat. Oftast mindre lyckat eftersom detta nästan bara händer med orutinerade hundar (undantag finns). Ibland blir föraren irriterad på hunden för att den agerar själv. Ibland tar föraren det liksom för givet att när hen ger upp och släpper koncentrationen ska hunden också göra det. Men hunden är garanterat kvar i sin vallningssituation och det kan sluta med nåt mindre bra agerande mot fåren och en irriterad förare. Det är så onödigt.
När vi släpper kontrollen och ska kalla in hunden i 25.an så blir det jättekonstigt för hunden om vi gör inkallningen mot fåren. Även om hunden släpper vallningen och springer mot föraren så kommer den påverka fåren. Mycket ibland. Man möter ofta ett stort motstånd från hunden att komma på en sån inkallning, med all rätt. Här har vi kanske jobbat länge för att den ska gå sakta och med koncentration flytta fåren. Risken är att den inte vill komma eller att den börjar valla igen.
Ute på fältet kan det ju bli förödande om vi vänder ryggen till fåren och kallar in hunden mot dem, har vi otur springer de hem. Speciellt om hunden kommer snabbt på inkallningen, vilket vi ju oftast vill.
Vad kan vi göra då?
Först och främst, vara koncentrerade själva tills vi avslutar träningen. Börja och sluta ska vara glasklart för hunden vare sig det är träning eller arbete. Ska vi prata med instruktören parkerar vi hunden eller kopplar den. Ska vi pyssla med fåren parkerar vi eller stänger bort hunden. Kontrollerar den. Även när det blir tokigt i träningen och/eller vi ska börja om med en övning måste vi ha full koll på att hunden (och föraren, återkommer till det) fortfarande påverkar fåren. Bara att flytta sig från ena änden till den andra i en 25.a gör att fåren reagerar.
Inte ens när vi fått in fåren i en fålla kan vi släppa kontrollen helt. Det är inte ovanligt att hunden brister och gör utfall mot fåren i det läget. Den kanske varit superkoncentrerad länge och sen när vi släpper kontrollen exploderar hunden. Det händer ju att hundar beter sig illa efter ”fålla ut” på vallhundsprovet. Diskning är inte roligt när man gjort en kanonrunda och sen släpper taget i ihopsamlingen. Det handlar nästan uteslutande på att föraren släpper greppet och ”ska bara” samla ihop fåren (provet är ju klart). Nej, full koncentration tills man är utanför hagen är vad som gäller tills man är hundra procent säker på att hunden är pålitlig.
Och kalla alltid in hunden bort från fåren.
Någon kanske menar att hunden ska ju komma mot fåren när man tränar delning. Ja, det stämmer men det är stor skillnad på att kalla in hunden för delning och att kalla in hunden för att du ska avsluta. Glöm den liknelsen.
Om hunden är på andra sidan fåren och du ska avsluta för att kalla in, flytta dig åt sidan och gör det lätt för hunden. En ung hund som gillar inkallning kan komma rusande rakt igenom flocken och skrämma fåren om du inte tänker dig för. Det ska vara självklart för hunden att den ska sluta valla och att ni är på väg bort från fåren. Sen kommer den lära sig med åren att ta en båge runt för att komma till dig men det kan ta tid innan man kommer så långt så ta det säkra före det osäkra. Alltid!
Det är SÅ viktigt att vi ALLTID tänker lugn och fin djurhantering.
Tack Lena för klok och trevlig feedback!
Hej Eva, så kul att någon mer skriver om vallningsträning, ja inte bara ATT man tränar utan också HUR eller INTE HUR. Och verkligen ett viktigt ämne det du skriver om i det här inlägget, både för den viktiga hänsynen till fåren och för att hunden inte ska få fel ”känslor” i träningen. Som kommentar till just det du skriver om här, som kan verka så enkelt men kan vara så svårt för en del elever – och även för oss som är instruktörer, så har jag skaffat mig två rutiner som fungerar bra för mig.
Den första gäller främst mig och är att försöka låta bli att ge instruktion under tiden som eleven går med hunden. Då händer lätt just det där som inte ska hända p g a att man upptar för mycket av elevens koncentration. Istället rejäl instruktion och genomgång innan ekipaget får ta ett enda steg. Och ser det ändå inte bra ut eller oförutsedda saker händer så lotsar jag ekipaget in i ett hörn – där brukar det vara ganska lätt för hunden att känna kontroll med föraren och fåren inne i hörnet. Sedan kan föraren ganska lätt placera sig mellan hunden och fåren och passivisera hunden på lämpligt sätt. Först därefter blir det tillåtet för mig att prata igen;-).
Det andra jag ändrat med åren är att inte använda inkallningen för att avsluta i grundträningen. Förr försökte jag lära förarna att gå ut åt sidan eller (i andra positioner än förarbalansen) att själv placera sig närmare fåren än hunden innan inkallningen gjordes. Men många klarar inte att hantera detta tillräckligt snabbt, eller så går det dåligt för att hunden innan den kommer på vallningskurs har en spänd eller nonchalant relation till inkallning. Och ibland har föraren det också och låter automatiskt arg när hunden ska kallas in. Nu introducerar jag istället ”that’ll do” eller något svenskt ”nu räcker det-kommando” från första kurstillfället. Det innebär ingen annan lydnad eller beteende utan bara ”sluta valla”. De får lära sig att ställa sig på linan eller vad som nu krävs och överraska hunden med ett ”nu räcker det” i positivt tonläge. Ibland ger just överraskningsmomentet en reaktion hos hunden som man kan belöna, men även om föraren inte lyckas med tajmingen där så lär ekipaget ändå in en rutin under ett antal kurstillfällen där man systematiskt använder kommandot flera gånger varje träningspass. I mitt system att träna är det också en logisk ingrediens i det som jag tycker är allra viktigast under grundträningen: att få hunden att respektera föraren som verksamhetsledaren som bestämmer om hunden får jobba eller inte (och för mig personligen ologiskt att blanda in kommandolydnad på ”kom” där jag har andra kriterier som jag inte vill förstöra).