Idag har jag och Sia tillbringat dagen på Strömsholm. Lennart Sjöström har utrett hennes hälta. Jag är imponerad för han hittade felen direkt och då menar jag verkligen direkt. Han började nerifrån med tassen och hittade tåleden (3.e) precis som Joski gjorde. Sen kände han uppåt och hittade ett ömmande muskelfäste i knävecket, Gastrocnemius. Sen var hon lite stel i muskulaturen i låret men inte öm.
Röntgen visade pålagring och liten lös bit i tån och det kommer från en gammal skada. Han trodde inte att det var det hon varit halt av nu. OM vi får problem i framtiden får vi ta ställning då, i så fall tar man helt enkelt bort tån.
Röntgen visade också en liten flisa vid muskelfästet samt ärrvävnader och här har vi den mest troligt anledningen till hennes hälta. Eftersom ärrbildning och läkningsprocessen pågått så länge så opererar man inte. Det skulle ha gjorts i akutläget i så fall. Men prognosen för självläkning är god, det tar bara lite tid. Han sa att skadan var traumatisk (ej slitage) och mycket väl kan ha varit när hon trampade ner i hålet i djupsnön i Idre i julas. Typiskt för skadan är att den läker till så hunden är ohalt och sen går den upp när man anstränger den. Den måste vilas ut ordentligt, under rörelse och rehab.
Så nu är planen att åka tillbaks om 10 dagar för en rehabplan och därefter ska jag tillbaks till veterinären om 1,5 månad för kontroll. Under tiden får hon gå koppelpromenader, hon ska röra sig och det är ju skönt. Och hon är inte halt just nu, så vi har kommit en bit på väg redan.
Diagnosen känns helt rätt och stämmer väldigt bra med sjukdomsbilden. De ömma muskler hon har och har haft för övrigt är antagligen sekundära. Det här var vi ju inne på från början både jag, Maria och nu senare även Joski. Att något runt knät är fel. Även om det är sent så känns det bra att vi hade rätt. Nu är det bara och se framåt!