Hundarna har varit jätteduktiga under helgens 4-dagars-tävlingar i Sundsvall. Det syns visserligen inte i resultatlistorna men det beror mest på den där 2-beningen dom dras med. Hon som ”kör som en kratta” 🙄 Men några fina lopp fick Ettan och Fame till. Knutte och jag, vi väntar fortfarande på att nollorna ska börja trilla in.. 😀 Tänk att det kan vara så svårt att komma runt felfritt!
Vädergudarna försökte driva oss ifrån tävlingsplatsen under natten till fredag och bägge agilityplanerna, de flesta tält och husvagnar stod under vatten när vi vaknade. Eller rättare sagt steg upp, det blev inte så mycket sömn med regnet smattrande hela natten. Hindren flyttades till en fotbollsplan på grus…
Fotot är från Maria Olsson-Knutas blogg
Ni kan titta på den här filmlänken så förstår ni lite av hur det var. http://s166.photobucket.com/albums/u83/Jaktlabrador/?action=view¤t=MOV00059.flv
Men det torkade upp så småningom och de resterande två dagarna var helt okay. Grusplaner är helt klart underskattat, det är ett toppenbra underlag och borde egentligen användas oftare. Speciellt under de lite blötare årstiderna.
Mysfaktor
Jag åkte med Ann och Sandra. Anita anslöt i Sundsvall och så gjorde vi en repris av Gotland.
Mycket God Mat. Tack Anita för kockandet – mumsegott!!!
Sen får man ju inte roligare än man gör sig…
Mann kan alltid stå på huvudet 🙂
Hittade några mysbilder från Gotlandsresan också, här sitter jag, Anita, Ann och Mattias och myser i solskenet.
Foto: Sandra Fransson
Sandra på gotlandsbåten
SM-tankar
Från och med i år är vårt SM-system ändrat och det är mycket svårare att kvala. Det är egentligen inget konstigt eller fel med det. Men efter att under några månader ha tävlat med två klass 3-hundar som går hyfsat utan att riktigt räcka så undrar jag hur det kommer bli i fortsättningen. Jag tror att, kanske utan att vi riktigt förstått det, så har vi under alla år förut haft ett SM-kvalsystem som gynnat bredden och mångfalden inom agilityn.
Jag är inte ute efter att hundar som inte är tillräckligt bra ska komma till SM. Det jag är ute efter är att det ska finnas en anledning att tävla. Jag känner mig inte särskilt glad över att komma 11.a, 23.a, 17.e osv efter lopp där hunden gjort sitt bästa och klarar referenstiden med flera sekunder. Visst kanske jag borde sporras att träna mer, men jag kanske tycker att jag nått toppen av vad vi klarar. Vad ska jag göra då?
Ska jag stanna hemma?
Är det det vi vill att alla de där ekipagen som ”inte riktigt räcker” ska göra? Lägga ner, sadla om, stick-o-brinn … ❓
Nu är det inte bara mig och två snart pensionsmässiga hundar det gäller. Det gäller faktiskt en ruggig massa ekipage i klass 3. Säj nu inte att vi ska tajta till svängar och träna motivation för i vissa fall går det helt enkelt inte göra så mycket bättre. Vissa ekipage (rätt många faktiskt) KAN helt enkelt inte konkurrera om tätplaceringar. Inte ens med tajtare svängar och ökad fart.
Vad ska ge just oss motivation att tävla? Är vi önskade?
Som lydnad kanske…
Vill vi kanske att det ska bli som i lydnaden? Att man tar sitt championat och sen lägger man av? Eller man tar sin klass 3-uppflyttning och sen börjar man med flyball i stället… Är det så vi vill att det ska bli?
Jag röstar för att vi återgår till att samla SM-nollor, gärna som finnarna 7 nollor, varav två dubbelnollor. För faktum är… kan man inte göra dubbelnollor under kvalåret, hur ska man då klara det på SM?
Sen är det ju faktiskt så att vi förmodligen inte tar oss till SM ändå… men bara möjligheten, kicken över att få till den där SM-nollan för 17.e platsen.
Den kan vara värd 120 mil, fem nätter på en grusplan i spöregn och XX antal pengar 