Har haft en jättetrevlig helg på får-SM utanför Hedemora. Roligt sällskap, mysig middag med Ann o Åsa hemma hos Carina, Per o Sanna på fredan. Trevlig SM-fest på lördagkvällen (förutom att bussen hem … vad hände?).
Tävlingarna?
Ja, vad ska man säga? Här var man inställd på att få se Sveriges bästa hundar visa upp vallning när den är som bäst. Jag skulle få gåshud av fantastiska rundor. Jag ville se tekniska finesser. Jag ville få tips hålla linjer, hur lägga lagom tryck. Hur göra fina delningar. Hur sortera på bästa sätt. Taktik vid fålla in… osv. Vallning när det är som bäst helt enkelt.
I stället blev det en hel del dålig djurhantering och fullt sjå både för tävlande och funktionärer att hålla fåren kvar på banan. Säkert har alla inblandade gjort sitt bästa och jag uppskattar verkligen att det finns arrangörer som ger sig på såna här jättetävlingar. Men samtidigt som jag vill hylla viljan, de trevliga människorna och arbetet bakom så kan jag inte sticka under stol med att jag är besviken. Visst fanns det ljusglimtar men tyvärr överskuggades det av struliga omständigheter ute på tävlingsbanan.
För svårt?
Ínsåg rätt snabbt att det nog var lika bra att Sia inte kunde starta…
Ingen av hundarna som gick fredagens kval klarade sig till finalen. Varför? Ja, säg det. Min åsikt är att banläggningen var onödigt svår. Visst, det SKA vara svårt på ett SM men det här blev för mycket. Det var svåra djur, det var långt, det var svår terräng med djupa diken, det var mycket drag. Många svårigheter på en gång. Dessutom blåste det motvind och i en svacka ca 200 m bort verkade hörbarheten mycket dålig. Det var där framdrivnings- och även fråndrivningsgrinden låg.
Väldigt många bröt. På fredagen var väl det mest sensationella att domaren fällde syrliga kommentarer till flera tävlande precis när de hade det som jävligast… typ ”tycker du det här är meningsfullt? ”… vilket såklart gjorde att flera ekipage trodde det var kört och gick av. Mycket märkligt.
Av lördagens 35 hundar gick däremot de flesta runt. Varför sån skillnad? Jag tror inte att orsaken enbart beror på att det var högre seedade, mer rutinerade hundar (och förare). SÅ stor skillnad är det inte i kvalitet och erfarenhet att merparten bryter ena dan medan i stort sett alla går runt nästa.
Vari låg skillnaden då? För det första blåste det inte lika mycket och hörbarheten verkade bättre. Tackorna såg (med några få undantag) lugnare ut. Utställningen såg lugnare ut.
De tävlande hade hunnit ”läsa in sig på förhållandena” ? och kanske även fåren?
Finalen
Om kvalbanan var svår är det inget emot finalbanan. Hämt av 2 x 6 djur. Sortering 4 märkta. Och en kross som fällde de flesta.
Hämt nr 2 var från samma sida fältet, dvs på andra sidan flera diken, som kvalets hämt. Under kvalet hade de flesta skickat vänster. Nu blev det här hämtet ett högerhämt. Med följd att många hundar skar och det var dessutom en del stök vid utställningen.
Flock nr 1 yrade runt en del på fältet efter att den avlämnats efter hämtet och i två rundor som jag såg så mötte den flocken flock nr 2 redan i första hämtbenet. Helkonstigt och svårt att förstå hur en sån situation bedöms. Och hur man hanterar den. De hundar som hamnade i den sitsen fick där hjälp att få fart på flock nr 2 eftersom fåren sprang till varann. Och när jag skriver sprang så menar jag verkligen sprang. Fort gick det. De fick samtidigt ”hjälp” att missa första benets linje till hämtgrinden. Precis som någon fick ”hjälp” att hitta linjen när 1-flocken var på vänstra sidan och i linje med grinden. Men så kanske det alltid är på dubbelhämttävlingar? vad vet jag, jag har inte sett så många.
Fråndrivningen var lång. Första grinden låg nära uttaget med drag dit, andra grinden låg på andra sidan ett djupt dike. Fåren skulle alltså över diket både till grinden och på väg tillbaks till sorteringsringen. Det där diket blev för svårt, det blev liksom droppen.
De flesta hundarna blev stående med fåren vid diket. Fåren vägrade i sten att gå över. Efter 8 hundar (av 15) hade EN lyckats få dem över diket. Det var Roy o Mosse. Det krävdes tre bett av en av landets mest rutinerade och starkaste hundar för att lyckas med det och det mest överraskande är att domarna släppte igenom det. Inte för att betten var fula, det var såna man vill kunna be hunden om men som brukar vara bannlysta på tävlingar? Nu är det fjärde stora finaltävlingen jag ser där sånt tillåts. Vad säger det? Tiden gick ut för Roy i sorteringen men det räckte ändå till en BRONSplats.
Karin o Zap gick ut som nr 9 och publikens jubel var stort när fåren utan att stanna (och utan bett) hoppade över diket. Vad var tekniken? Förmodligen att Zap höll ett ”artighetsavstånd” som räckte för att fåren skulle gå undan men framförallt ett avstånd där de vågade gå undan. De gjorde en supersnygg sortering (delning) och fålla och tog ledningen. Räckte till SILVER.
Roger och Dogge var de sista vi såg (nr 11) och de lyckades också gå hela banan. Även för Dogge hoppade fåren snällt över diket. Tyvärr tappade de för mycket poäng ute på banan så trots deras fina avslutning blev det ingen pallplats. På nåt sätt känns det otroligt att de kunde få stryk av en hund som bara fått poäng för hämtet. Gunnel o Suck gjorde nämligen dagens snyggaste hämt men blev stående i fråndrivningen vid diket. Det räckte ändå till en topplacering (tror de blev 4.a). Tror Dogge blev 6-7.a eller nåt sånt.
Vann gjorde Henrik och Bozz som startade sist av alla. Såg inte dem men det är bara att lyfta på hatten! De har ju varit outstanding i år. GRATTIS!
Som avslutning vill jag hylla den fantastiska grishållningen på Forssa Gård. Jag bara älskade att stå och titta på alla kultingar som var ute och lekte i solen. Som skuttade hela vägen ner till älven. De små som tittade ut för första gången, letade upp sin mamma för att suga i sig en extra portion mjölk. Helt fantastiskt se att det är möjligt att ha bra djurhållning i stordrift. Så HÄR borde alla grisar ha det!!! KRAV!
Bilden lånad från www.forsagard.se