Livet på landet

Alltså jag trivs otroligt bra på landet och skulle inte vilja byta, det är inte det… men ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur det kunde ha varit om man bott i stan. Alltså på vad man hade sluppit.

Skotta snö gör manväl  även med villa i stan men här är det dessutom X antal m2 gårdsplan och uppfart som ska plogas med traktor. Oftast något som faller på min lott för den där Någon, Inge eller Inga eller vad den nu heter verkar aldrig dyka upp.
Traktorn är ihopfrusen och det gäller komma ihåg sätta i kabeln till motorvärmaren. Annars startar den inte. Eller den startar kanske men man riktigt hör hur fruktansvärt dåligt den mår av kallstarten. Sen når man inte och skrapa alla rutor. Eller sitter det flera cm tjock is som man helt enkelt inte orkar få bort utan att slå sönder rutan. Så antingen får man hålla på och huka sig för att se ut eller sitta och sikta på dom små hål man fått upp. Sen immar den igen för att fläkten frusit ihop så då ser man inget för det. Vilket gör att man måste öppna fönstret för att se bakåt. Jag är verkligen urusel på att backa i vanliga fall så med traktor gäller det vara extra försiktig. Eller egentligen är jag en jävel på att backa men då ska det vara en husvagn efter. Tydligen är det svårare utan i mitt fall…  -20 gör snabbt att det blir kallt i hytten och imman fryser på insidan.  Så sitter jag där med isskrapa i ena handen, styr med knäna och sköter skopan med den andra… Och hoppas innerligt att inte denna Någon plötsligt infunnit sig och, hemska tanke, släppt ut hundarna.

Vattnet till fårstallet höll ovanligt länge i år. Det är så illa draget att det alltid fryser om det blir över 10gr kallt. Stenfruset alltså. Vi borde verkligen göra nåt åt den där ledningen…  Fyrhjulingen som är perfekt att köra vatten och foder på har nåt fel på tanken så all soppa läcker ut. Det tog ett tag innan vi fattade det. Vi kunde inte förstå varför det luktade, eller verkligen stank så man nästan svimmade, bensin inne i garaget. Nu har den stått hos Micke Mek sen före jul och jag skulle verkligen vilja ha den nu. Att starta upp traktorn för det dagliga jobbet känns som ett alltför stort projekt. Så blir det till att bära. Jag har som i gamla tider, massor av hinkar fulla med snö inne i den lilla uppvärmda kammaren för att så småningom bli till vatten. Dörren till den där kammaren blev påkörd av icke-nämnd-person-i-traktor för nåt år sen och har en cm-stor glipa i dörren. Det blir alltså inte så varmt därinne. Så en värmelampa ovanför vattenhinkarna och ledningar är ett måste, förutom elementet förstås. Det tar ungefär 2 dagar att tina upp en hink snö… men det blir lite mindre bärande. Vår snickare har sin egen prioritering och att laga en simpel fårdörr ligger långt ned på hans lista, väldigt långt verkar det som. Tur att får dricker väldigt lite på vintern.

Så har vi situationen hemma inne i vårt ”nya” hus. Det känns faktiskt nytt trots att det snart har fem år på nacken och redan behöver målas lite här o där. Sen finns det ju nån hund som sett till att även tapeter behöver bytas på sina ställer. Men det mesta är fint utom att snickarfirman (inte samma som ovan) fuskade nåt så in i h-e med isoleringen av vattenledningarna. Varje gång det blir -20 eller mer så fryser det någonstans. Som tur är händer det inte så ofta. Utom i år då. Kran efter kran dör ut och just nu har vi bara varmvatten på lilla toan, bara varmvatten i hundduschen, bara kallvatten i tvättstugan (tur för då går i alla fall tvättmaskinen), bara kallvatten i gästtoan. Jag väntar nu på att köket och sovrumstoan ska frysa men försöker komma ihåg att ha kranen droppande. Är ändå glad för att ledningarna som ligger utomhus ”pepparpeppar” verkar hålla för kylan. För fryser dom – ja då blir det stora problem för då är det även 18 hästar som blir utan vatten. Men tjälen är ju faktiskt värst när det börjar bli varmare. Av nåt märkligt naturfenomen brukar den krypa nedåt då. Det lärde vi oss när vi bodde på Seglinge (stora gården som vi sålde). Då, när man slitit hela vintern med att hålla ledningarna öppna och det började bli vår och töväder. Då drog man en lättnadens suck, men liite för tidigt för när det tinade på ytan då kröp tjälen nedåt och alltihop frös igen. Man lär sig med åren. Eller tydligen inte.