Kelli tränar i 25.an

Nu är Kelli snart 10 månader, men det känns som flera år sen jag hämtade henne. Tycker jag väntar och väntar och väntar på att få börja träna henne på ”riktigt”… men hon är faktiskt fortfarande valp. Och hon har ju inga som helst dumheter att ta tag i så … det är bara att hålla sig i skinnet och vänta.

Hittills så har hon bara fått göra mycket enkla övningar med fåren. Jag tycker hon är för ung än. Så det har mest blivit att vi går och balanserar lite. Hur ofta? en gång i veckan, två ibland, ibland ingen. Och då tränar vi bara några minuter. Kanske fem minuter i ett svep som mest.
Jag har försökt få henne att fösa lite men det har hon svårt att förstå meningen med. Får ska hämtas. Basta.

Hämtet har hon helt naturligt. Lycka!

Fösningsövningarna har varitt mycket mycket små. Bara några steg bredvid mig och sen har vi antingen avbrutit eller balanserat lite.
Jag tror det är bra att hon får gå och balansera för att underhålla sin fina djurkänsla.  Vi kan inte enbart jobba med det som är svårt. Jag vill ju att hon ska känna självförtroende, ta för sig, förstå. Tränar också på att hon ska lyssna på mig så det blir ett samarbete. Risken om hon bara får gå på sin djurkänsla är att hon blir för självständig. Alltså tränar vi lite stopp och att hon inte får sticka iväg förrän jag pyschar. Alternerat med att jag bara går och går och hon får känna efter själv var hon ska vara. Hon kan tendera att kroppsvalla ibland men oftast väljer hon att driva rakt av sig själv.

Det vi också gjort är hålla djur och det tycker hon är skithäftigt. Den nya flocken här i 25.an vill gärna springa in i stallet så fort man kommer in i hagen. Alltså blir det en naturlig uppgift och lätt för henne förstå att hjälpa mig hålla dem kvar i hagen. Då är vi bredvid varann och hjälps åt att hålla bort fåren. Början till både fösning och delning alltså. Hon har bra tryck för att vara så liten. Det gäller nu att fånga det där trycket och låta det övergå i förståelse för fösning. Det är vad vi kommer jobba mycket med framöver.

Ungefär samma sak är hon med och gör varje morgon när jag fodrar de dräktiga tackorna. Håller bort. Det har tagit tid för henne att  förstå att vi inte ska hämta dem, att de ska hållas bort medan jag fodrar. De andra hundarna stjäl oftast jobbet för henne och då avvaktar hon bakom dem. Lite svårtolkat beteende att hon väljer att hålla sig bakom dem. Men hon ser väl och lär, tänker jag. I den här situationen med morgonfodringen behöver jag aldrig säga nånting. Knut springer före och har redan föst iväg dem, när jag kommer. Sia föser dem lite till och sen tar mormor Fame över och föser dem ytterligare lite. Sen ligger de nöjda där tripp, trapp, trull ungefär och väntar. När jag är klar kallar jag in dem och wroom så kommer först hundar och sen fåren i full fart för att äta. Men ibland har jag bett  de vuxna hundarna vänta utanför och så får Kelli göra jobbet. Det brukar sluta med att när jag lagt henne och släpper blicken några ögonblick, då har hon stuckit runt och plötsligt har jag får runt benen 🙂 

Man kan ju inte annat än le åt henne. Liten glad, god, sprallig med full av aptit på livet. Lycka!