När vi hade instruktörskursuppdateringen i lördags fick jag en fråga av Vilja om jag kunde jämföra vallning kontra agility, om det fanns nåt att tänka på… Jag var helt oförberedd på frågan så det var lite svårt att ge ett bra svar sådär på direkten. Jag svarade där och då att det viktigaste är att man kan växla i attityd, både som förare och hund. Tagga ner inför vallningsträningen.
Men det är ju två totalt olika aktiviteter så de är svåra att jämföra men här är lite tankar jag kommit på… ur instruktörsperspektivet
- De agilityförare som kommer på vallningskurs är i regel duktiga hundtränare. Även om de är nybörjare på vallning så är de erfarna när det gäller att träna hund.
- Hundarna har lärt sig att lära. De flesta är tränade med shaping. Dvs hunden erbjuder ett beteende som belönas.
Det här är något jag tycker ska utnyttjas och jag rekommenderar eleverna att använda sitt bra-ord när hunden gör rätt och att försöka locka fram beteenden vi vill ha och som vi kan belöna. - Förarna blir ofta frustrerade när de inte kan använda sina vanliga belöningar för de belöningar som de normalt använder (godis, leksak) fungerar inte eller fungerar de dåligt (jodå, de får prova om de vill). Man inser snabbt att den belöning som är attraktivast, det är att få valla fåren.
- Och då kommer nästa frustration och det är att man inte kan kontrollera belöningen. Det finns hundar som vill jaga får och käka upp dem. Inget är ju mer självbelönande än att lyckas med det… och det måste såklart förhindras. Ett riktigt bra fungerande nej kan räcka.
- Jag upplever att agilityhundar har nytta av sitt bra-ord. Det är så positivt och förstärkt sen tidigare så bara ordet i kombination med fortsatt vallning blir jättebra. Men… när det gäller att säga bra…
- Det viktigaste är attityden, både förarens och hundens. I agility är det fart, lek och hög intensitet som gäller. Fullt ös klös! I vallning är det precis tvärtom. Det gäller att vara lugn. Hunden (och föraren!) måste ha en mjuk, vänlig ,men ändå respektingivande, attityd mot fåren. Det funkar inte att skrika BRA och klappa händerna… Man måste säga det i det tonläge som situationen är. Ska man tex belöna att hunden ligger så får man säga det på ett lugnande sätt så hunden ligger kvar. Belönar man att hunden går sakta bakom fåren så får man vara otroligt mjuk på rösten för att inte få en ökning av farten. Det här upplever jag att många förare har problem med. Man blir så lycklig när hunden förstår så man måste bara skrika BRA… och så får det motsatt effekt i stället.
- Sen har vi höger/vänster vilket i vallningen alltid är hundens höger/vänster i förhållande till fåren. Det här är inte självklart för den som pysslat med annan hundträning.
Eva Marie har bloggat om hur man kan använda en Jaakko-sväng i vallningsträningen! 
Det är ju lite roligt hur man kan utnyttja termer över ”gränserna” .
Jag har faktiskt också använt en agilityterm när jag försökt förklara en sväng för några förare…. det är knappt man vågar säga det, haha.
Skicka och Sticka
Det är när vi tränat inför VP och IK1 som jag gjort den här jämförelsen. I övergången mellan fösning och drivning.
I fösningen går föraren bakom eller snett bakom hunden. När man närmar sig grinden och svängen där det övergår i drivning (där föraren får gå först) ska föraren förflytta sig så att denne hamnar före fåren.
Här brukar jag säga att det är skick och stick. Låtsas att det är en lång böjd tunnel som ligger runt den där grinden. Du skickar iväg hunden för att svänga fåren (in i tunneln). Samtidigt sticker du iväg för att ta täten, före fåren (efter tunneln). Det låter säkert skitlöjligt men faktum är att jämförelsen funkar, förarna förstår. Det är handling som handling.
Egentligen är det precis samma sak vi gör med nybörjarhundar, när vi tränar cirkel och flyttar oss in i balans för att hjälpa hunden hitta balanspunkten. Man skickar iväg hunden på cirkeln och sticker själv åt andra hållet. Ja, när jag tänker efter så gör man det även i delningsarbetet, när det snabbt gäller att få fåren att stå still. Många gånger hamnar man i en spiral där hunden inte riktigt orkar upp till balanspunkten, den bara springer och fåren flyter undan (nån som varit med om det?). Då är det ju super om man kan röra på fläsket själv och hjälpa till lite… stick typ.
Ja det var lite om agility vs vallning … nu ska jag gå ner och träna Jaakkosvängar på fåren hahaha så jäkla skoj! Just nu går det alldeles utmärkt att träna i vår knögliga, nyplogade 25.a.
Man kanske ska ha en Jaakko-kurs
Hej Madeleine,
Jag tror Malin (ovan) menar att grenarnas olika hundhållning var ett uppslag till en annan tråd (nytt blogginlägg).
Intressant läsning, skriv mer! Jag står på tröskeln att lära mig lite om vallning (när det blivit lite mindre snö) men det är mycket som får mig tveksam innan jag ens hunnit börja. Flera kommentarer i förbifarten från erfarna vallningsmänniskor, har fått mig att tveka om jag vill vara med. Den där andra tråden någon nämner ovan, om grenarnas olika hundhållning… vad är det? Kan det vara en ledtråd till vad jag har reagerat på men inte helt förstått? Vad säger ni som har kunskap om både agilityvärlden och vallningsvärlden? Skiljer det mycket i synsätt på hur man bäst jobbar med sin hund? Vad är beroende av att agility och vallning har olika förutsättningar och vad är beroende av ”vad som anses bra/rätt” bland de människor som är aktiva inom respektive gren?
Jag gick i höstas förberedande vallkurs med min första bc och jag har innan dess tränat två agilityhundar av annan ras. Det första som slog mig, och som du också tog upp, är att mitt bra(som jag själv tyckte var rätt lugnt och sansat) verkligen eldade upp Juno. Det vill säga det är en milsvid skillnad mellan det bra jag kan använda i agility, och fortfarande ha kontroll, och det bra jag kan använda i vallning och ha kontroll! Så attityd är en stor skillnad för en nybörjare med erfarenhet av agility. Sen tycker jag precis som nån annan påpekade att det är svårt att man ska jobba med levande varelser som rör sig och man känner sig lite maktlös ibland eftersom Juno verkar förstå vart de är på väg långt före mig!
Spännande ämne!
Tycker precis som du att det finns en stor fördel för agilityförare (stämmer säkert även för andra grenar) att man har en bakgrund att förstå träning och läsa hund. Många av agiltiyhundarna är också vana vid stökiga/stressiga miljöer, att vänta på sin tur och är i regel ganska allmänlydiga.
Jag tycker även att jag haft nytta av förmågan att ananlysera situationer och reagera snabbt. En fördel är också att man är van att röra sig och interagera med hunden. Tror man framförallt har nytta av detta i närarbetet, tex fålla, delning mm.
Jag håller med flera här ovan om att de största skillnaderna är nog att man som hundtränare ofta är ett kontrollfreak som vill kunna styra en inlärningssituation. Då uppstår lätt frustration när fåren är inblandade 😉 Sen upplever jag hos mig själv att jag ofta vill vara lite FÖR delaktig själv i vallningen. Det blir lätt kroppsignaler vilket kan göra hunden ”tittig” och osjälvständig hos fåren. I agilityn avgörs ju väldigt mycket på hur bra föraren hänger med och kan visa sin hund. I vallningen (på tävling) är det hunden som ska jobba mest och man får poängavdrag om man är med och ”hjälper till” för mycket…
Sen upplever jag att det skiljer en hel del mellan grenarna i ”hundhållning”, men det är en annan tråd 😉
Känner verkligen igen mig i mycket av det du skriver! Kan dessutom konstatera att om man ha rent allmänt pissig rumslig förmåga som gör att man får kämpa sig till en något så när fungerande handling i agility så tar man den svagheten med sig in i vallningshagen. Det handlar om att veta var man ska placera sig. Och som någon skrev här ovan….hindren står i alla fall still!!!!!
Vad kul att läsa!!!
Jag tycker som ngn skrev att det svåraste är att sätta upp en träningssituation där jag kan träna det jag tänkt. Fåren kör ju sitt race 😀
Och rädslan för att ngt ska hända, det kan inte hända så mkt i agility men en hund kan faktiskt skada ett får väldigt illa. Det gör att det är svårt att behålla lugnet i alla situationer för man känner paniken välla upp.
Intressant läsning =)
Efter lydnad o agility för mig själv den svåraste i vallning var att allt kännde så okontrollerad. I agility försöker man göra allt från början rätt, så att hunden lär allt perfekt från början o plötsligt i vallning har du hunden som är bättre än du själv och som vet mycket bättre vad ni är där att jobba på. Svårt för en kontrolfreak! Också det är svårt i början att förstå hur mycket beror om fåren; om du har fåren som springer som galen, det är helt omöjligt att träna fösning med en unghund. Agilityhindrer springer ingenstans… i vallning allt rör sig.
Efter en hel sommaren med vallning, jag hade aldeles för långsamt o lungn attityd i agility… 😀
HAHAHAA! Du måste skicka den där till Jaakko! 😀
Kul!
Ur tränarperspektiv tycker jag att det finns många paralleller mellan agility och vallning:
Hunden måste vara fullt fokuserad på både en annan uppgift och på mig.
Jag vill egentligen aldrig att hunden faktiskt ska titta på mig.
Hunden måste kunna utföra sin uppgift självständigt, ändå får den aldrig börja jobba bara för sig själv
Föraren måste ha koll och timing. En millisekunds klantighet kan köra bort resultatet även för den mest vältränade hunden
Med mera, förmodligen 🙂
Ok – vi anmäler oss genast 😉 🙂