Hundens attityd i vallningsträningen

Efter helgens kurser så blev det aktuellt att prata om attityd. Både attityd till får och attityd till förare. Båda lika viktiga och jag tänkte försöka förklara lite hur jag tänker.

Attityd till får är ganska enkelt att förstå  vad det är även om det kan kräva en hel del kunskap och träning för att få den bra. I korthet handlar det om att hunden inte får jaga eller bita får. Eftersom vallningen är ett förädlat jaktbeteende så finns det ofta rester kvar av jaga-döda-beteende. Det är inget konstigt alls men detta måste tränas bort. Jag vill poängtera att det inte alls är säkert att den hund som är snäll mot fåren från början blir bäst, men det blir onekligen enklare för föraren. Man måste alltså sätta gränser för hunden vad som är okej. Jakt och bitande är ett beteende som är lätt att förstärka genom att upprepade gånger sätta hunden i en jaktsituation med bitningar. En bordercollie är enormt lättlärd och lär sig lika snabbt fel saker som rätt. Det är alltså oerhört viktigt att det här blir rätt från början annars kanske man har problem som är svårt att komma ur. Det här är också den enda gång i vallningsträningen som det (för fårens skull) kan vara befogat att skrämma hunden.

Den här typen av attityd hade vi inga större problem med på kursen. Alla hundarna var justa mot fåren eller under god kontroll så det var guldstjärna till alla deltagarna!

Attityd till förare är inte riktigt lika glasklart. Jag väljer att kalla det attityd, andra skulle kanske säga lydnad men jag tycker inte det är riktigt samma sak.
Hunden kan ha en helt okej attityd till fåren med fina rörelser och bra djurkänsla men…  Hunden kan ju inte valla för sig själv, den måste samarbeta och den måste acceptera att det är vi som bestämmer hur och när vi ska valla. För att vi verkligen kunna börja träna vallning, inte bara testa vad valpen/unghunden har med sig i bagaget, så behöver vi en hund som är öppen för vad vi vill och som är inställd på att samarbeta. 
Så först en tänd hund – med bra attityder – därefter kan själva vallningsträningen börja.

Som förare kan man bli helt tagen på sängen när man kommer med sin snälla lydiga unghund till fårhagen. Plötsligt är den galet olydig och mankänner  knappt  igen den. Och det är först då som vi ser vad vi egentligen har i snöret.

För de som inte har egna får rekommenderar jag att söka situationer i vardagen där hunden har svårt att lyssna och där man kan träna attityd. Där man kan tala om vad som är fel och vad som är rätt.  Några exempel:
När man ska gå ut genom ytterdörren brukar det finnas skyhög förväntan. För en del hundar är vatten en oerhörd retning och för en del är det saker som rör sig, andra hundar som tränar osv. Har man kontroll på hunden i sådana situationer så har man betydligt större chans att få det fungera i vallningen. Med kontroll menar jag att hunden ska kunna vara lös och kallas in, den ska kunna gå lös vid sidan och den ska kunna vara still lös vid sidan med allehanda retningar. Och jag menar inte att den behöver gå fot eller göra allting perfekt som på en lydnadstävling. Det viktiga är att hunden är öppen och lyssnar på vad vi säger. Och med lyssna menar jag nu med detsamma, inte att vi ska behöva tjata.

För den som har egna får så tränar man utanför hagen först (samma som ovan, gå lös vid sidan, kallas in, ligga kvar osv). Själv brukar jag gå promenad genom fårhagarna med hundarna lösa. Den unga hunden med lina eller koppel på för att inget dumt ska kunna inträffa. De lär sig av varann och det brukar gå plättlätt att få den där lyhördheten man vill ha. (så skaffa får och fler hundar 😉

Jag vet inte men jag fick en känsla efter kursen igår att vi inte hann prata igenom det här ordentligt. Som jag ser det finns det inga genvägar. Man måste liksom ”in i skallen” på hunden och hitta samarbetsknappen för den finns där, tro mig!