2.a eller diskad… hmm

I morse lastade jag alla hundarna och blåste iväg till Dala-Floda för två rejs med Knut. Ja, jag är galen.
Han är jättefin att köra nu men ändå lyckades jag krångla till det så det bara blev skit av det. Har funderat en del vad det beror på och det känns som jag skulle behöva massor av med banträning. Skulle vilja börja med hyfsat enkla banor så vi vi får lyckas. Nu blir träningarna ofta sånt som misslyckats på tävling, svåra grejer och gärna nån extra svårighet bara-för-att liksom. Och sanningen att säga så sätter vi inga nollor på träning så att tro de ska komma i tävling är ju lite naivt. Mycket naivt.
Nu när jag ”bara” har en hund att tävla (Kelli löper) så känner jag mig för lugn, jag bara glider omkring liksom. Jag behöver adrenalinpåslag och ett par pappisrejs innan man ska in med bcn hade kanske behövts… Faktum är att ju mer stress det blir ju mer skärpt blir jag. Jag har väldigt svårt att framkalla den sinnesstämningen på beställning. Därför kör jag nog ofta bäst när det antingen är stressigt eller när det är viktigt. Idag kände jag mig verkligen usel.

Tips på hur man fixar adrenalinpåslag? 😉

Första loppet var hopp 2 och som sagt, han gick skitbra. Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle få nån vägran den här helgen, för att jag övarbetar svängen. Vad händer? Jo jag släpper honom för vid i stället så vi missar hindret. Blä.
I agilityloppet missade han slalomingången och det är inget att säga om. Det var 2,5 m från tunneln till slalom och hunden såg inte slalomen förrän den kom ut ur tunneln, mkt snäv vänstersväng.  Man kunde låta hunden flyta ut för att ge justare ansats men vem vill ha lång väg? Så här i efterhand vet jag precis hur jag borde gjort (såklart). Handlingsmiss och nåt att träna. För övrigt blev loppet helknasigt för när vi kom till den långa tunneln för andra gången… så satsade jag och precis när jag skickade in honom såg jag att tunneln flyttat sig och det stod en kraftig tunnelhållare i metall precis mitt i ingången. Jag skrek rätt ut (helvete tror jag) men innan det hördes så hade han sprängt sig igenom tunneln. Jag blev så jävla rädd så jag skakade. Fy fan vad läskigt och jag vill inte tänka på vad som kunde hänt. Emma som dömde, kom fram och sa att jag skulle få omlopp. Det var ju snällt men känns ju ändå sådär med omlopp när man redan fått fel. Jag kände mig helt omtumlad och alldeles skakis och det var svårt att ladda om.
När jag startade om så rev han ett hinder i början och sen gjorde vi samma slalomfel … sen slarvade jag och han trillade av gungan (hade inte hänt om vi varit nolla) och vi gick i mål på 15 fel. Och blev 2.a... hur gick det till??? Såå svår kändes inte banan, absolut inte. En rosett och en påse kola från Dollarstore. Man gör det inte för priserna, det är då ett som är säkert 🙂

Jag gillar Gagnef-Floda BK. Himla mysig klubb med väldigt fina promenadvägar. Passade på och gick ett par rejäla rundor vilket uppskattades av dogsen. På hemvägen  somnade Ettan i sin nya väska. Det är första gången på 11,5 år som hon sover i bilen… undrar varför?

Nu vill jag köra felfritt!!!