Finskt agilityäventyr!

Jag vill bo i Finland. Eller nej jag vill nog bo här men jag är rejält avundsjuk på finnarna…

När vi var på Åland i början av januari frågade Britt om jag ville hänga med till Finland på en tränings- och tävlingsresa. Självklart ville jag det! Snälla gulliga Britt ordnade med precis allting. Jag behövde bara säja ja och sätta in lite pengar på ett konto. Vilken lyx!

Sia, Ettan och Fame fick åka till bästa hundvakten ever Therese i Knivsta och sen åkte jag vidare med Knut och Kelli till Stadsgården. Där väntade Britt med systrarna Dis och Eve och vi lastade över till min bil och bordade färjan. Vi tog en sväng till taxfreeshoppen och sen blev det medköpt middag tillsammans med hundarna i hytten. Innan läggdags rastade vi hundarna på våning nio. Det var snorhalt ute på däcket och Kelli bara hatade den lilla sandlådan ämnad till hundtoalett. Aldrig i livet, sa hon. Knut tyckte som vanligt att det var helt okej att lyfta på benet lite här och där (hmmm). Britts hundar höll snällt för näsan och kissade i lådan.

På fredag morgon blev det först rastning och frukost i Åbo. Sen åkte vi till Satulinnahallen i Espoo. Där hade vi bokat träning för Niinu Linna, även hennes sambo Teemo (stavningen?) var med och instruerade. Joski anslöt för att träna med oss med Tauno. Fina Tauno!
Hallen är privat och var helt perfekt. Varm, kanonunderlag, fina hinder, fikarum och toa. Rastningsvägar utanför och samtidigt centralt. Avundsjuk.

Niinu hade gjort en 30-hindersbana som vi fick börja med att memorera. Sen när vi skulle köra så poängterade hon att det var viktigt att vi hade en plan för hur vi skulle köra. Vad var min plan? Jo att komma så långt som möjligt… Fel Fel Fel plan! Och det är ju så självklart egentligen. Teemo förklarade att det är viktigt att ha en plan för träningen och att man bestämmer sig för att köra tex. till och med nr 4 och belöna. Om man alltid kör tills det blir fel, vad lär sig hunden då? Jo att bryta när det blir fel. Jag som förare vänjer mig vid att bryta när det blir fel osv. Visst kan man ha som plan att köra hela banan men då ska man göra det också. Kloka ord.

Här är banan. Vi fastnade en bra stund vid framförbyte på hinder 4 och fick bra tips på att ge svängen till 5 innan avhopp.

Kelli hade väldigt svårt att svänga från 7-8 och till slut fick Niinu ta henne. Efter att ha mixtrat lite fram o tillbaks så fick hon till det. Hon stolpade före 7 och använde ett pshh-ljud som Kelli svarade fint på. Niinu pekade på att det är viktigt att snabbt vrida axlarna åt det håll man ska. Ja det var såklart massor av handlingstips på resten av banan och jag kan inte skriva ner allt.

Det var lite folk där och tittade och vi hörde lite kommentarer som att ”oj vad dom där svenska hundarna är snabba”  ”lite mer grundträning så är dom unbeatable” ….. Sånt är såklart roligt att höra även om det är lite väldigt frustrerande att inte kunna handla dem bättre.
Det var roligt att se en av Taunos avkommor, fina Ollie. Se lilla bilden. Jag gillar ju Tauno (Rob-Mingla) och han är en möjlig kandidat att bli pappa till Kellis framtida valpar. Jättefin i vallningen, cool i huvudet (som Knut), A-höfter och gentestad fri… Det är dock långt kvar och inget är bestämt än, men så går funderingarna.

Efter träningen åkte Britt och jag till Pirjo i Helsingfors där vi skulle bo. Pirjo har ett fantastiskt fint och stort hus som ligger i ett äldre villaområde. Massor av helt underbara, upplysta, plogade gångvägar och skidspår inpå knuten. Flera härliga promenader blev det.

Här har hundarna fått hoppa åt sidan för att släppa fram en stavgångare. Det här är alltså en gångväg mitt i villaområdet! Massor av snö, mycket mycket mer än vad vi har. Jag gjorde misstaget att kliva ut i snön för att plocka upp en skithög, jag fick rulla därifrån för det gick inte att gå, så djup snö var det på vissa ställen.

Här kommer Pirjo med sina fem sköningar.

På fredagkvällen blev det middag på mexikansk restaurang med Joski och Pirjo. Mysigt.

Efteråt (!) hade Pirjo bokat en sen träning i TujaSaarihallen med Breeze (Key-Sol, Britts uppfödning). Lite annorlunda fredagsmys blev det. Britt och jag åkte såklart med och tittade. Det här var en stor hall med två avdelningar helt avskiljda. Även här var underlaget kanonbra och hindren topp.
De var två ekipage som körde avancerad handling med speedbumps och tunnlar. Intressant var att den ena föraren hela tiden hjälpte den andra med coaching och belöningsplacering. Det kändes som ett väldigt trevligt upplägg. När vi tränar här hemma brukar vi oftast bara köra vår egen hund, inte engagera oss så mycket i varandra. Självklart händer det att vi coachar varann men det är liksom ingen direkt plan för att göra det. Kanske nåt vi borde utveckla mer?

Tävlingen

Lördag söndag var det tävlingar i Vaanta utanför Helsingfors. En gigantisk hall som jag inte fick någon bild på. Den hade kostat 10 miljoner att uppföra… De kan ha tävling på tre banor samtidigt och när de tränar har de fem avdelningar igång. Utanför fanns det också flera stora planer och jag tror jag räknade till 10 uppsättningar hinder totalt. W o w !!!

Underlaget var konstgräs i lite olika kvaliteter, alla bra såklart. Vi körde klass 2 på lördan och klass 3 på söndan. Tävlingsmässigt kan vi helt glömma detta men det var ändå jätteroligt att ha varit där och fått prova på. Knut gjorde några fina lopp men där min tajming inte matchade. Kelli startade sent på dagen och var som en brinnande raket att köra så det blev inte så många rätt. Fort och fel liksom.
Britt gjorde ett par riktigt fina lopp men hade inte marginalerna på rätt sida så det blev inga framgångar där heller.

Bäst gick det för Anja som vann ett lopp med fina Pray. Även Pirjo körde fantastiska lopp med både Fun och Grim. Ååå jag vill också köra så där bra !!!

På lördagkvällen var det tacomiddag hos Pirjo. Anja och Jessica anslöt och även Jouni, som bodde i Sverige förut, dök upp. Anja hade med sig lilla Hoyt (Key-Cissi) och det är en mysig liten kille, så himla lik Knut.

Hoyt och Knut. Foto: Jessica.

Hemresan blev lite stressig eftersom tävlingen drog ut på tiden en hel del. Vi fick flytta fram våra starter och det blev väldigt ont om tid. Dessutom en svår bana som vete sjutton om jag och Kelli fixat oavsett hur jag kunnat förbereda oss. Nu blev det som sagt fort och fel.
Vi hann i alla fall fint till båten. Sen vaknade vi i tron att vi försovit oss och packade i illfart bara för att komma till bildäck och det var låst. Haha våra klockor hade inte ställt om sig till svensk tid. Lärdom: ta med en vanlig klocka nästa gång.

fort är väl adrig fel 😉