Det tog nio månader…

att ta den sista pinnen till klass 3 för Knut och mig. Men, skam den som ger sig (och jag hade nästan gett upp)… Efter att enbart tränat vallning inför helgens landslagsuttagning sadlade vi om i lördags och åkte iväg på en agilitytävling. Eftersom mitt knä varit skadat hade jag inte sprungit mer än ett par steg på typ en månad. Men knäet kändes bra och jag hade dammat av hundarna med lite slalomingångar i trädgården.
Visst låter det helt idiotiskt? 😀 Nåväl, jag åkte till Stockholm Södra i lördags morse, tyckte jag åkte i god tid. När jag kom fram gick large banan och jag tänkte, oj vad de är sena med klass 1. Då var det min banvandring för Knut. Jag kastade mig in på banan när jag förstod hur det var, som tur var så var den enkel.  Jag velade lite om hur jag skulle göra i starten och bestämde mig en lång stund efter banvandringen för att ta den långa vägen. Plus bestämde jag mig för att det fick bli bakombyten hela vägen. Han är ju bra på dem, tappar ingen fart alls faktiskt och ibland tycker jag bakombyten är väldigt underskattade. Kan man inte springa så är de ett måste.
När vi värmde upp kände jag att knäet kändes helt ok att springa på så jag blev lite förhoppningsfull. Knut gick som en dröm, gjorde inte ett enda litet misstag, bara flöt på. Det kändes som det gick sakta, förmodligen för att jag låg i kölvattnet och gjorde bakombyten. Långsamt gick det inte – vi VANN med två sekunder – det är rätt mycket på en hoppbana. Äntligen äntligen är han en klass tre hund!

Nu hade jag ju en start till, med lilla KelliKula. Även här höll jag på att missa banvandringen, oj vad de körde på där i Farsta! Jag gick på en rastningsrunda efter Knuts lopp och när jag kom tillbaks banvandrade de igen på den andra banan. Helt galet att nästan missa båda banvandringarna, gud vad jag kände mig klantig. Även denna bana visade sig väldigt enkel. En passage efter A-hindret där hunden skulle in mellan två hinder, kändes först lite svår. Men tunneln pekade på hindret så jag chansade och bara körde på och idag hade jag tajmingen på min sida för hon läste det klockrent. När jag gick banan funderade jag lite på hur jag skulle göra vid slalom, om jag skulle bakombyta eller inte. Jag bestämde mig för bakombyte på långhoppet i stället. Det var ett dumt val och jag måste verkligen träna mer på bakombyten med Kelli. Hon ville in i banan igen och vände åt fel håll. Disken och vägran hängde i luften. Tack o lov fick vi till vändningen så långt från hindret att hon slapp vägran. Upploppet blev lite vingligt eftersom jag inte hann med och hon (för en gångs skull) började vänta in mig. Kändes som jag fick lyfta henne över sista hindret.
Även detta lopp räckte till vinst och Kelli tog därmed sin första pinne i klass 2. Äntligen 😀

Leendet sitter fortfarande kvar i mitt ansikte – agility är bara SÅ ROLIGT!!!