I helgen rymde jag från den sista tackans lammning och åkte till Öland på vallhundstävling. Det kändes både oroligt och roligt att ge sig iväg. Som tur är finns det gulliga vänner som ställer upp och hjälper till! Stort tack till Emelie, Linn, Anki, Lisa och Peter för hjälpen! Jag är lyckligt lottad! I lördags eftermiddag ringde Emelie och berättade att den sista tackan var på gång att lamma. Och två fina lamm föddes framåt kvällen. Så 19 lamm blev det i år.
Öland
Det är nåt visst med Öland. Trivsamt och mysigt och så hade ju våren kommit mycket längre där. Vitsipporna lyste i backarna och gräset var färdigt för betessläpp. Vi borde ju bo längre söderut… 🙂
Jag, Lena och Hanna gjorde sällskap i min bil. Inte illa få plats tre personer och åtta hundar och då var det inte ens trångt. Jo, i framsätet behövdes korta ben för att sitta bekvämt eftersom vi hade en bur på golvet bakom. Men å vad jag gillar min bil!
Vi bodde som förra året på Eriksöre hundvänliga Camping väldigt nära tävlingsplatsen.
Tävlingen då?
Ja, det var ett vanligt platt fält, stubbåker och banan såg normal ut. Det skulle bli höga poäng och viktigt med linjer var vår bedömning när vi gick där och studerade banan.
Men så blev det inte alls. Fåren satte verkligen hundarna på prov. Det var obetäckta tackor i gott hull och god kondition, damer som hade åsikter om vart de ville gå. De lyssnade på hundarna men det gällde lägga tryck på rätt ställe annars bar det bara iväg i fel riktning. Samtidigt som de var tunga så var de känsliga för flanker. Jag tror hundarna blev överraskade och visste inte riktigt hur de skulle hantera fåren. Många började kroppsvalla i framdrivningen, gick in i nån bubbla av dövhet och herregud vad svajigt det blev. Ute på banan verkade det finnas ljudsvackor för hundarna blev som döva på vissa ställen, gjorde jättekonstiga saker som drev iväg fåren hundratals meter åt helt galet håll. Dessutom var fåren väldigt trickiga att dela.
Det var alltså jättemånga som bröt eller inte gick hela banan första dagen.
Det som var så trevligt ändå var att grupperna var väldigt jämna och utställningen helt perfekt. Väldigt duktiga var de. Jag gillar när det blir så rättvisa förhållanden, lika svårt för alla. Då är det bara en härlig utmaning att ta sig an!
Andra dagen blev lite lättare. Dels hade väl hundar och förare listat ut hur man skulle hantera situationen. Dels hade man byggt om banan så det blev mindre drag.
Kelli och Knut gjorde som alla andra och var väldigt ”döva” bitvis på banan. Speciellt Kelli hade svårt att släppa draget och ta styrning. Vi blev riktigt osams efter hämtet i första benet. Till slut drev jag igenom vad jag sagt och sen lät vi fåren springa hem. Det var säkert inte alls pedagogiskt, hon har ju inte rutin för detta, stackarn. Hon ville väl bara ta kontroll och hur viktigt är det för hunden med grindar, när man känner att man håller på att tappa fåren? Jaja.. vi blev alltså diskade första dan. Andra dagen hade jag henne mer i hand hela vägen och vi gjorde hela banan. Missade ett par grindar men jag är ändå helt nöjd med den prestationen. Hon behöver mer arbete/träning på svåra djur helt enkelt.
Knut gjorde två helt ok rundor. Visst kunde han ha lyssnat bättre efter upptaget. Första dan klarade vi inte delningen och jag var lite osäker på hur trött han var där. Det är ju första testet efter all rehab…
Andra dagen var jag lite modigare och körde på honom mer. Vi missade en grind och hade lite krokar här o där men ett bra avslut. Nionde plats blev det och det bästa av allt…. han ser fin ut efteråt. Ingen hälta! JIPPI!
Sia visade att rutin är bra att ha. Vi gjorde två godkända rundor där jag höll igen henne en hel del. Är framförallt nöjd med hennes delningar. Lite mer sansat än det brukar. Kanske vinterns alla delningar i ridhuset gjort nytta? Hon kom femma första dan och tvåa den andra.
Nästa helg väntar tävling i Norrköping. Då är det bara Knut som får tävla, de andra är reserver. Jag väljer att köra med Knut eftersom han ska vara med på landslagsuttagning på samma ställe om en månad.
Det är spännande roliga tider nu!