Det här med att sluta med agility blev en stor omställning för min del, det märks framförallt nu på vintern. Jag är ju van att både träna och tävla året runt. Det känns väldigt konstigt att plötsligt ha så mycket tid hemma. I lördags var jag funktionär på Knivstas tävlingar i Stockholms Hundsportcenter och det var roligt att träffa alla igen. Annars blir det mycket vallning och kursande. Vädret har ju varit fantastiskt bra hela hösten och vintern hittills. Alldeles perfekt.
Hassels debut som inte blev av
Jag tog mod till mig och anmälde Hassel till en IK1 den 1 februari. Han är inte riktigt färdig men där tog, som sagt, tävlingsabstinensen över. Nu blev tävlingen inställd pga för mycket snö och jag drog faktiskt en lättnadens suck. Jag gillar verkligen att utmana mig själv. Det ger mig en enorm motivation att ha ett datum att sikta emot. Då kommer drivkraften till mig. Så har det alltid varit och kommer väl förbli. Fast ibland önskar jag att jag vore mer träningsnarkoman, det skulle onekligen kännas lite lugnare att vara ”klar” för den uppgift man tar sig an. Men… man känner sina löss 😉
Vad kan Hassel då? och vad kan han inte?
Det känns rätt bra att det faktiskt går snabbare att berätta svaret på den andra frågan 🙂 Han kan faktiskt en hel del och det är mest (ett livslångt) finslip som ligger framför oss nu. Jag har en liten förhoppning att hinna kvala honom till unghundscupen. Men att vara född i juli är inte optimalt för att vara med i en tävling som går i september och man får vara högst tre år. Vi har fram till 15 juli i år på oss att kvala och han har inte ens startat än. Det är lätt glömma att han bara är 1,5 år.
Det vi sliter med mest med nu är att få snygga hämt. Få honom öppen för styrning hela vägen och ta det lugnt i framdrivningen. Utgång/upptag är helt ok, han gör alltid fina upptag men kan bli för grund i utgången ibland. Jag har varit försiktig att trycka honom i utgången eftersom både mamma och pappa blir vida ibland.
När det gäller tempo så är hans grundtempo i drivningarna egentligen bra i min smak. Han ligger på en aning, så jag behöver bromsa men i långa loppet tror jag det är en tillgång att han vill framåt. Jag gillar stor drivvilja. Risken om jag tjafsar för mycket om tempo är att han tappar driv och det vill jag ju inte. Det gäller alltså att balansera träningen.
Han har en naturligt fin attityd till djuren, ger dem tid att reagera och tappar aldrig skallen. Det finns liksom inte i honom att göra inrusningar vilket är väldigt skönt.
Han hämtar djuren till mig men är lite ”sen” att balansera upp linjen. Jag är ju van vid kvicka förutseende Kelli och Sia som kan hämta spikrakt alldeles själva. Hassel är mer som Knut var i början. Rätar upp dem mot mig men om djuren drar i sidled så har han inte förstått att det är viktigt att ta dem rakt till mig. Han glider liksom med en stund innan han upptäcker att det blir snett. Här har vi en del träning kvar och det är många faktorer både att träna och ta hänsyn till.
Skulle han ut och tävla idag så innebär det att jag måste ta ansvar för framdrivningen så att den blir rak. Det kräver att han är öppen för styrning hela vägen. Riktigt där är vi inte än eftersom jag mest fokuserat på att utveckla hans djurkänsla. Men det tar sig så sakteliga 🙂
Vi tränar på
– att han ska förstå att ta djuren rakt till mig utan styrning
– att han ska vara öppen för styrning överallt
– att han ska driva djuren rakt från där jag ber honom (han glider gärna tillbaks till ”sin” balanspunkt)
– att han ska driva djuren i ett lagom tempo
– att han ska bli säkrare på höger/vänster
– att han ska bli säkrare på visslor
Hm listan blev rätt lång ändå.
Det han mest behöver är ännu mer goda erfarenheter.
Tack för svar. Har klurat på det och förstår men samtidigt förstår jag inte helt tror jag. Jag tänker att jag fattar det i teorin men är inte säker på att jag skulle upptäcka det i praktiken…
Hassel är så cool och fin. Och tillsammans med dig har ni två kvalet som i en liten ask! 🙂
Härliga Hassel & duktiga Eva! Jag hoppas du får som du vill och lyckas kvala till unghundscupen!
Tänk dig en framdrivning där djuren glider iväg snett av linjen.
Då vill jag flytta hunden för att ta tillbaks dem till linjen, därefter fortsätta framdrivningen rakt emot mig.
Hassel tycker att han lika gärna kan ta fåren rakt emot mig från den ”nya” linjen. Det skulle då resultera i att hela framdrivningen i sämsta fall är helt av linjen.
Han kommer med djuren (iofs bra) men snett (inte bra ur poängsynpunkt).
När jag flankar Hassel i framdrivningen för att ge honom en ny linje så är det som en osynlig gummisnodd fjongar tillbaks honom till balans mot mig. Han ”tar” alltså inte den nya riktningen eftersom det blir ur balans för honom. Han tar framåt mer som ett pysch (=balansera till mig) i det läget. Det här är ett vanligt problem på tävlingar, att hundarna inte tar styrning.
Det handlar dels om att hunden ska vara öppen i huvudet OCH att den förstår (och gör) det jag menar med framåt.
Problemet är väl att framåt kan bli otydligt för hunden. FÖr mig betyder framåt ” flytta fåren i den riktning jag ger dig ”, inte nödvändigtvis att gå rakt mot djuren alltså. Jag vill att hunden själv parerar för att få djuren gå i en viss riktning (men inte pendla). Jag vill att när han parerat ställer in sig på att koncentrerat fortsätta gå rakt. Ibland gör hunden det själv, ibland styr jag så det blir så. Ibland kan hunden behöva ligga på ena kanten (i draget) för att hålla djuren på linjen. Med rutin brukar de lära sig detta någorlunda (och där är inte Hassel än).
I en framdrivning är det svårast, tycker jag, att få hunden öppen för styrning. Övriga drivningar är mycket lättare. Det är väl det där med att förarbalans ofta är så starkt förankrat i hunden som ställer till det.
Det där med att ”se” när hundarna har balans. Det brukar se ut som de balanserar flocken på nostippen, du förstår säkert hur jag menar när du ser det.
Som inlärning brukar jag först gå vanlig drivning och när ett lämpligt läge infinner sig ber jag (hjälper) hunden fortsätta fösa fåren bort från mig. Plockar upp linan och använder den enbart för att förhindra att hunden rundar. Riktning spelar ingen roll så länge fåren inte vänder till mig. Bort bort bort bara, runt runt runt i 25.an. Berömmer allt fokus på att driva, tillåter att hunden parerar, den får gå upp på sidan och bromsa men inte vända djuren. Följa ett staket är perfekt.
Jag brukar säga hundens namn för att förhindra att den vill runda (eller meta lite med linan).
Oj vad långt det blev 😮 Roligt skriva när man blir engagerad 😉
Om du orkar, kan du förklara: – att han ska driva djuren rakt från där jag ber honom (han glider gärna tillbaks till ”sin” balanspunkt)
Jag tycker det är rätt svårt att förstå balans när de driver djuren från mig. Jag kan ju se att det är stor skillnad mellan Pep och Zap. Pep har ingen balans alls åt det hållet när han tvingas driva fåren från mig, tror jag. Medan Zap har full koll på djuren där. Jag fattar liksom inte när de är i balans, för mig blir det mer som de har koll, inte koll på fåren :).