Jätteroligt med responsen på föregående inlägg!
I en kommentar skriver Madeleine följande fråga:
”Skiljer det mycket i synsätt på hur man bäst jobbar med sin hund? Vad är beroende av att agility och vallning har olika förutsättningar och vad är beroende av ”vad som anses bra/rätt” bland de människor som är aktiva inom respektive gren?”
Jag känner att ovanstående frågor har många och väldigt långa svar. Jag gör ett försök att utveckla ämnet lite.
Det är inte alldeles enkelt att som agilityförare (eller lydnad/bruks osv) förstå sig på och/eller att ta sig in i vallningsvärlden. Man möts ofta av skepsis och det är inte självklart att man känner sig välkommen. Det finns en del fördomar inom vallningsvärlden gällande hobbyvallare ungefär som det varit inom bruks vs agility. Jag tycker det har blivit mycket bättre. I takt med att bra hundtränare kommer in i vallningen från andra grenar har attityden sakteliga förändrats.
Den största fallgropen tror jag är att man tar för givet att vallning är en tävlingsgren som alla andra. Det är det inte. Vallning är så otroligt mycket mer än tävling. En bra vallhund är en oumbärlig arbetskamrat i lantbruket. Jag väljer att säga kamrat, det finns andra som skulle säga redskap och då nosar vi lite på det som Malin var inne på i en annan kommentar i föregående inlägg, skillnader i hundhållningen. Men det spar jag till en annan dag att skriva om.
Man tror (eller tar för givet utan att egentligen tänka efter) att vallningsklubbarna ska tillhandahålla träningsmöjligheter. Det gör de inte. Det är medlemmar med fårbesättningar som vid enstaka tillfällen ställer sina djur till förfogande för träningar. Och så är det instruktörerna som har kurs på sina egna får. Det finns liksom ingen klubbstuga och träningsplan, vilket man kanske tror.
Varför börjar man med vallning (som agilityförare)? Det vanligaste är att man vill få hunden godkänd. En annan orsak är att man tycker det är skoj att göra det hunden är avlad för eller kanske för att uppfödaren vill det. En tredje orsak är att man vill tävla. Nästan aldrig är orsaken att man behöver en vallhund. Och sen finns det de som vill valla bara för att hunden ska få göra nåt kul …
Vem behöver en vallhund?
Jo lantbrukare som har får (eller kor) som sitt levebröd. Och det är lantbrukarna som tillhandahåller får att ha tävlingar på. För en fjuttig liten peng lånar de ut sina avelsdjur för att vi tävlingstokar ska få chansen att tävla. Funderar på varför…
Det är skilda världar som möts. Inte så konstigt om det gnisslar lite ibland. Det kan vara svårt att förstå och acceptera varandras behov helt enkelt.
Sen finns det de som är mittemellan bonde och stadsmänniska. Vi som har en liten fårskock till husbehov. Och som skulle klara oss lika bra utan hund, nåja nästan. Vi tjänar inga pengar på fåren, tvärtom kostar de nog mer än de smakar. För vår del så gör de ett jobb som landskapsvårdare, de håller markerna rena. Vi har inga tävlingar eftersom vi oftast har för få djur och för små marker.
Mitt tips till er som står i startgroparna att kasta sig in i vallningsvärlden:
Börja med att gå en förberedande vallningskurs. Då får man en inblick i vad som krävs och om det är nåt att satsa vidare på. Om ni vill satsa så måste ni skaffa er träningsmöjligheter. För att komma nån vart i vallningen så behöver man träna minst lika mycket som inom nån annan gren. Om man enbart tränar på kurstillfällena så blir utvecklingen därefter. Noll skulle jag vilja säga. Jag är instruktör både inom vallning och agility och det är precis samma fenomen, de som tränar mellan kurstillfällena utvecklas 🙂
Avsätt en period då du kan intensivträna vallning. Räkna med att behöva träna cirka fem gånger i veckan under ett par månader som ett uppbyggnadsskede. Kombinera gärna med grundkurs. Sen när hunden är utbildad så kan du kanske träna mer sporadiskt för att underhålla kunskaperna. Individuella skillnader blir det såklart, hur lång tid det tar.
Ja om detta var svar på Madeleines frågor vete sjutton, men nu fick jag skriva lite igen 🙂