Idag har Maria skrivit ett jättebra blogginlägg om ideellt arbete. Jag tror det är bra att vi går ut och visar hur vi känner. Det blir lätt att man tar problemen inom sektorn och att ingen får veta hur illa ställt det egentligen är.
Vi har en helt underbar klubb som heter Knivsta Brukshundklubb. Jag har varit medlem sen mitten på 90-talet och det har genom alla år varit jätteroligt att jobba i klubben med allehanda saker. Anledningen till att det varit så kul är att det alltid varit så många som ställt upp och hjälpt till med allting. En liten vink på mailen och vips har vi varit ett gäng som jobbat. Med sådan respons är det roligt att jobba.
Nu verkar något ha hänt och jag förstår inte riktigt vad. Helt plötsligt hör nästan ingen av sig när det är fråga om hinderfixardagar eller hinderfllytter. Vi har säkert ett 100-tal agilityaktiva i vår klubb och ynka 9 st har anmält sig till hinderfixardagarna. Och då har vi för säkerhets skull gjort sex olika pass fördelat på tre dagar – detta så att någon tid ska passa alla.
Nio st fördelat på sex grupper – ja ni förstår ju själv. Det går inte. Tanken med att ha flera grupper är att man inte ska behöva göra någon jätteinsats. Tänk om alla som tränar/tävlar på klubben skulle ställa upp … då skulle det ju gå jättefort att fixa alltihop.
Det här ointresset att engagera sig gör mig gråtfärdig och det kommer ta kål på mitt eget engagemang. Varför ska jag engagera mig om ingen annan gör det? Obs att nu FINNS det några tappra som alltid ställer upp och det FINNS några som har mer än giltiga skäl att avstå. Allt guld till er!!!
Men de flesta har inte ens hört av sig.
Idag skulle vi ha tagit hem hindren från Lagga och Långhundra men här hade vi för kort varsel och dessutom ingen som kunde ställa upp med släpkärra så vi fick ställa in. Nu vet jag inte när det kan bli….
Borde man strejka?