Jag är mycket stolt och får nypa mig i armen. Tänk att jag och Kelli lyckades gå till final och ta en top-10-placering. På EM. Continental Sheepdog Championship. Något som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle hända för några år sedan. Därmed blev vi dessutom bästa svensk i finalen. Det är otroligt roligt och jag liksom bara glider med på den framgångsresa som tog fart när jag valde att lägga all hundtid på vallning. Njuter och glömmer ibland bort att det krävs lite träning också 🙂
Här en bild från prisutdelningen i kvalet. 1.a superduktiga Karin Mattsson med Trim som även slutade 2.a i finalen, 2.a Serge van der Sweep med Gary 3.a polska debutanten, 4.a Viktoria Fornander med Aramis.
Jag hade lagt alla förhoppningar om final åt sidan efter vår runda. Vi hade ett par stora misstag i fram- och krossdrivning, något jag trodde skulle putta oss långt ned i resultatlistan. Resten gjorde vi desto bättre och det visade sig att fler än vi fick problem under vägen. Vi låg i ledning ända till Viktoria startade som nr 29 och gick förbi. Sen doldes de sista resultaten till prisutdelningen så spänningen var stor när finalisterna ropades upp. Jag trodde jag kommit sisådär 10-11.a. När jag ropades upp till åttonde och sista kvalplatsen för dagen steg glädjetårarna och det bubblade i hela kroppen. Galet roligt. Så oväntat! Lilla, söta, galna, duktiga Kelli – vilka äventyr du tar med mig på! Två svenskar till final från dag 1.
Kvaldag två vanns av Jaran Knive med Bea och de vann även finalen efter en mycket fin runda. Tyvärr ingen svensk till final från dag 2 även om flera var snubblande nära.
I finalen startade jag först och vinden blåste hårt i näsan. Motvind = dålig hörbarhet för hunden. Så fort Kelli var sisådär 200 m bort kunde hon inte ta mina kommandon. Jag försökte allt jag hade, vissla, ropa, skrek! Noll kontakt. När hon hamnar i sådana situationer tar hon fåren till mig. Oftast rakt och fint. Så även nu, bara det att fåren skulle gå snett och igenom en grind… Major mistake alltså. Sen skulle fåren ”parkeras” och hunden vändas för att hämta flock två. Kelli vände fint men tyvärr i fel riktning så jag fick traggla en del innan jag fick henne på rätt spår. Shit happens och jag lär mig för varje gång mer och mer hur jag ska hantera sådana situationer. Dubbelhämt är svårt att träna och det är oftast i de ska
rpa lägena (finaler) man får kvitto på vad som fattas. Hon hämtade andra flocken ganska fint men med många poäng bort i starten. Fråndrivningen började bra men bort mot första grinden tog kontakten slut igen och missad grind, wobbel och strul. Resten av drivningen gick hyfsat med dagens mått mätt (det visste jag inte när jag körde eftersom jag körde först). Kämpade för att få fram kommandon och till slut dags för sortering. Kelli jobbade bra och vi kom så långt att det var två tackor och ett lamm kvar att få bort (20 tackor varav 5 märkta ska sorteras ut och fållas). Lammet gömde sig hela tiden i mitten och tyvärr tog tiden slut där. Jag var grymt besviken. Så mycket som jag vet att vi kan bättre men inte gick att visa pga dålig kontakt med hunden. Baah! Och sortering… som vi tränat och kände oss bra på. Irriterad på mig själv att jag inte höll mig till planen att få bort alla lamm i första gruppen. Det är alltid svårt att ha ett lamm kvar, det är överhuvudtaget svårt att sortera när lamm är med. Men ibland måste arrangören ha lamm med för att kunna genomföra en tävling och det är bara kämpa på och bli bättre. Har du orkat läsa hit så tänker du kanske. Hallå, du kom ändå 10.a. Jo jag vet och jag är supernöjd med placeringen men det känns rätt bra veta att vi kan ännu bättre. Det gäller iofs i stort sett alla andra i finalen för det visade sig att de flesta fick problem med hörbarheten.
Tackorna var så söta i sina röda rosetter. Har aldrig sett så synlig märkning förut. Överhuvudtaget var arrangemanget toppen! Välordnat och härligt skön stämning både bland funktionärer och tävlande.
En bild före min kvalrunda. Barbro peppar och jag känner mig taggad och ändå rätt avslappnad. Härligt att stå där och vänta på sin tur! Det vi längtat till och tränat för så länge.
Goa gulliga Anja Holgersson, här vid banvandring, som jag reste och bodde ihop med. Som vi sjöng och taggade i bilen, härlig resa! Och så nära så nära att de också hade den där finalplatsen. En missad grind med minsta marginal och där försvann den. Det är små marginaler ibland! Anja fick ändå priset för bästa svensk eftersom hon hade högst kvalpoäng och det är i kvalet den tävlingen avgörs. Poängen dag två blev betydligt högre än dag 1 men de åtta bästa från respektive dag går vidare till finalen.
Nu laddar vi om för Nordiska som går 16-17-18 september i Svanberga, Norrtälje. Nästan hemmaplan 😀