Nu börjar hon se ut som en vallhund också, lilla Catten!
När hon kom hit, 6 månader gammal, var hon inte tänd och i stort sett helt otränad. Väldigt spännande att få starta upp med henne och stor skillnad mot mina övriga border collie. Jag har alltid haft dem från de var runt 8 veckor och det här var nästan som att få en jättestor 8-veckorsvalp.
Det har fått ta lite tid att lära känna varann och nu tycker jag hon har landat helt i vår flock. Hon är glad och sprallig, älskar alla och erbjuder gärna alla hon känner sina väldigt få men ändå partytrick.
Hon börjar förstå hur jag vill träna och nu börjar hon bli riktigt duktig. Faktiskt så jag får tvinga mig själv att hålla igen för att inte gå för fort fram. Hon är faktiskt bara 9 månader. Vallningen har prio 1 men vi har även pysslat en del med lekträning och trick. Hon är en noggrann och tänkande dam. Det går långsamt i början men när hon väl kan sin grej så kommer även fart. Heelt olik mina andra på den punkten. Där är det mer göra först och tänka sen… haha.
Precis som pappa Hassel och farmor Kelli så har hon en behaglig inställning till fåren och det är ju mycket tacksamt. Inga inrus eller fula dumheter. Och allting ramlade liksom på plats när hon fick börja balansera (vara på andra sidan flocken i förhållande till mig). Jag vill egentligen hellre bygga min vallhund med lina och mycket fösning men har fått ge efter. Nu balanserar vi och föser bara några steg och bygger på utifrån det. Flanker visar hon inte särskilt mycket av, går gärna nära men har kolla på fåren och de blir inte särskilt rädda trots att hon är tajt. Är dock inte orolig för tajtheten, med de föräldrarna borde flanker komma alldeles av sig själv. Och gör de inte det borde det inte vara några problem plocka fram dem när hon är mer mogen för den typen av träning.
Just nu har vi underbart vinterväder och faktiskt sol idag. Lagom med snö så det går att träna överallt. Efter en månad runt jul med ishalka överallt känns det härligt att kunna träna igen.