Vallhundsresa Wales 2005

text o foto: Eva Karlsson
(klicka på små bilder för att se dem större)

VI LÄMNAR SVERIGE!
Måndag 8 augusti kl 17.00 bar det av non-stop (om man inte räknar tankning o rastning) till Hoek van Holland en liten nätt resa på 90 mil. Vi var framme ca 04.00. Sov i bilen till 06.30 då incheckningen började. Tyvärr hade vi missförstått detta med avmaskningen. Jag trodde det var 24 timmar innan man kom till England men det var 24 timmar innan man klev på färjan. Vi var 2 timmar för tidiga…. och fick boka om till nästa färja 9 timmar senare. Vi forsatte sova ett par timmar i bilen innan vi tog frukost och ”lång” promenad i Hoek. Hittade en jättefin park men det första som hände när vi kopplade loss hundarna var att det kom en lös rottweiler och sen en bil som släppte ut två lösa vita schäfrar…. Vi hade ingen lust att mingla med dom…

VÄNSTERTRAFIK!              
Färjan tog ca 4 timmar och sen var det till att köra vänstertrafik. Det gick förvånansvärt bra. Jobbigast var rondellerna men vi hjälptes åt att påminna varann – inga incidenter på hela tiden! Kl 19 var vi i Harwich och kl 01 var vi framme hos Mike och Christine Hall på Pentwyncoch Isaf. Ett ställe vi hittat på Internet – vi hade inga referenser så det var en chansning. Vägen fram till gården var otroligt smal och buskarna tog i bilens sidor. Vi undrade vart vi var på väg men så dök det upp en grind och senare såg vi ett fint grönt fält med vita grindar – då förstod vi att det var ett kanonställe vi kommit till.

   
PENTWYNCOCH ISAF I DARANNAN
Vi bodde i en jättestor husvagn med egna rum, sängar bäddade med lyxiga lakan, frukost i kylen och fullt utrustad med WC, dusch, TV etc. Till och med egen inhägnad tomt så hundarna kunde gå ut och in som dom ville. Här kunde vi ha stannat länge! Det blev 5 dagar och vi trivdes varje sekund!

Mike och Christine Hall är otroligt gästvänliga och fullständigt engagerade i sina hundar och får. Dom hade 300 tackor welsh mountain och hade nyligen minskat ner från ca 700. Dom hade ett 15-tal hundar i olika åldrar, flera sk. rescue-dogs och dom hade ett gott hjärta till sina hundar det märktes tydligt. Ströat med spån och halmbäddar, rent och snyggt – ingen lukt alls. Innan vi hade sett det vi senare skulle få se i hundstallväg så tyckte vi inte det var så märkvärdigt. Men efteråt förstår vi att deras hundar hade det bättre än många andra. Varje dag släpptes alla hundarna ut i en jättestor fårhage så dom fick motionera på annat sätt än ”bara” vallning.

Vi blev erbjudna en kennel, som boxarna kallas, till våra hundar men vi föredrog att ha dom inne eftersom det var tillåtet på det här stället… Vi lånade kenneln en dag när vi åkte iväg utan hundar men dom hade suttit och ylat (vem är förvånad…) och inte vilat en sekund. Liite bortskämda kanske?

Vi hade fri tillgång till träning medan vi bodde där och träningsmöjligheterna var helt suveräna. En hage med långsamma får och en med snabba – bara att välja.

FINA UNGHUNDAR
Dom hade ett par väldigt fina unghundar som vi föll för, Beau och Todd. Även två kullsyskon till dessa kom och visade upp sig en kväll och den tiken hade nog både Åsa och jag tagit med oss om vi fått… Pappa var Mikes Barnaby.
 
TRÄNING & HILLTRIAL
Första dagen blev det träning och lite sightseeing. Andra dagen åkte vi upp till en liten hilltrial uppe i bergen utanför Tregaron. Vägen dit var helt fantastiskt vacker och vi tog några utsiktsbilder. Får och hästar gick över vägen och vi åkte över flera sk cattlegrids (färistar).
 
Tävlingsbanan var en riktig utmaning med en backe ner mot en liten bäck omgiven av vassruskor, kraftig uppförsbacke upp till de utställda (eller snarare utsläppta) 3 tackorna. Dom kom ut i ett hörn av hagen och rörde sig snabbt åt vänster längs kanten. Hundarna hade svårt att se dom och många snöade fast på utställningsfållan. Dessutom var dom ruskigt springiga. För oss helt omöjliga att få in i fållor etc. Våra hundar fick nog en liten chock av backen och de speediga fåren. Men en nyttig och rolig erfarenhet var det. Sia överraskade med att göra det bästa hämtet av våra tre hundar. Kostade 0,5 pund att vara med…dvs. 7 kr.

Kunde inte låta bli att fota den här skylten – Elderly People med käpp…
TÄVLING IGEN
Nästa dag bar det iväg till vadetnuhette för nya tävlingar. Här var det lite mer normala förutsättningar. Ett slätt fält men fåren släpptes även här ut utan utrymme för nåt djup. Dom stod helt nära utställningsfållan och många hundar hade svårt att få loss dom därifrån. Inte våra! Dom klarade galant att hämta. Avslutningen kan vi tala lite tystare om…
Dessa får var korsningar med speckled face. Utmanade hundarna lite och satte sen en himla fart. Här tävlade vi två dagar i rad. Dag 2 skulle det bli mycket starter så då var vi där tidigt på morgonen. Vi fick nr 42… och fick vänta fem timmar innan det blev vår tur! I regn!
Bredvid tävlingen var det en liten Agricultural Show med hästhoppning, utställning av lantbruksprodukter så lite fanns att göra medan vi väntade. Man tävlade i allt…finaste melonerna, äggen, tomaterna etc.
Åsa och jag tog ett par ”jag-mötte-Lassie-bilder” och fotade oss med Calvin Jones som var innevarande welshisk mästare. Han hade dock ingen lycka med sig den här dagen. Har noll koll på vem som vann etc. men vi såg en del fina rundor. Överhuvudtaget höll hundarna bättre standard än våra ök-hundar. Man såg inga röjningar eller inrusningar och i stort sett alla hittade och hämtade får som stod 350 m bort.


Goodbyebild hos Mike och Christine utanför deras gulliga 1700-talshus!

I.B.JONES

Efter fem dagar insåg vi att vi måste åka vidare även om vi gärna stannat… Vi ringde I.B.Jones och frågade om han hade tid att visa sina hundar. Bestämde möte med honom på byns pub i Capel Bangle. En klurig man med jeep (det hade alla) och glimten i ögat mötte oss och vi fick köra efter honom hem. Dvs. ca 300 m. Den här mannen bodde mitt i byn. Med sina 20-talet hundar och träningshage. I.B. eller Isloin som hans fru kallar honom, är hundhandlare och en erkänt duktig hundtränare. Han tävlar även själv på hög nivå. Vi blev mottagna med fin söndagsmiddag – något vi inte alls hade väntat oss! Gästfriheten var enorm! och vi skämdes nästan – vi kände ju inte honom. Vem här i Sverige hade bjussat in två främlingar på söndagsmiddag? Dessutom erbjöd han sovrum – men vi tyckte det var pinsamt och frågade om vi kunde få låna den husvagn vi sett ute på gårdsplanen (av modell hyllan, ni som vet). Visst fick vi det – men dom tyckte nog vi var lite knäppa… Hundarna smög vi in på natten – där fanns redan tassavtryck så vi frågade inte ens. Visst kunde dom ha bott i bilen men…

I.B. visade upp en hel hög med fina hundar, de flesta e. Moel Jock (som uttalas MOJL och inget annat) Vi körde en vända med våra hundar också och han tyckte dom var fina. Artig som han är… .
 
Dan efter åkte vi upp till hans träningshage uppe i bergen. Där fanns det lite yta kan jag lova – våra hundar gick kanon och vi var riktigt nöjda!

Hos I.B. bodde hundarna antingen i boxar eller i kojor. Alla bodde i egen kuppe, även 5-månaders-valparna. De som bodde i boxar hade bara sten i boxen, kojan var murad med möjlighet att hoppa upp ovanpå. Kändes kalt och kallt. Lite skillnad mot våra soffhundar… men dom var glada, träningsvilliga och väldigt förtjusta i I.B.

GLYN JONES

I.B. gav oss en vägbeskrivning till Glyn Jones farm utanför Bodfari. Efter lite diskussioner om vilken brevlåda som menats så drog vi iväg på en grusväg uppför hillen. Kändes lite magiskt att åka in på en gård där så många kända hundar fötts upp och till mannen bakom böcker och filmer. Vi kom i en villervalla där alla var oroliga för en försvunnen niece på 6 år. Lyckligtvis kom hon strax tillrätta men lite obehagligt blev det.
Glyn var en charmig man som verkade tycka det var skoj med dambesök… Vi pratade en stund och sen frågade vi om han ville visa sig sina hundar. Visst ville han det! När vi gick förbi bilen och han såg våra hundar var vi bara tvungna att ta med dem till träningshagen så han fick se dem. Själv hämtade han en hund som heter Taff, han var inte i klass med den gamle Taff, en sån skulle jag vilja ha igen, sa Glyn. Taff såg fin ut och våra hundar skötte sig skapligt. Jättefina tyckte Glyn. Artig han också… Men, till Åsa sa han om Inez. ”That one you can leave behind”. Gissa om Åsa blev stolt. Sen, när vi skulle åka sa han det igen. If you change your mind… I buy it. Sen blev hon frk näsan-i-vädret resten av den resan… Åsa-Påsa!
Här bodde hundarna i burar uppbyggda med små ben, spaltgolv plus koja som dom kunde hoppa upp på. Vi insåg mer och mer vilken skillnad det är på hundhållning mellan dom och oss. Men, vi var ju beredda och det är bara att gilla läget –  man kan ändå inte göra nåt åt det.

B&B blev HOTELL Efter besökte hos BWLCH och MOEL hundarna styrde vi kosan norrut mot Lake District. Vi skulle stanna på första B&B vi såg. När vi började närma oss Liverpools förstäder insåg vi att vi inte skulle hitta något. Vi vände tillbaks till ett hotell vi sett längs vägen. Det blev en dyr historia.
Bredvid hotellet fanns en liten restaurang. Vi klampade in där i våra hundkläder – eftersom det var sent, vi var urhungriga och dom snart skulle stänga. En snobbig hovmästare synade oss uppifrån och ner och satte oss i ett rum lite på sidanom. Där var det inte ens dukat och ute i första rummet fanns lediga, dukade bord… Vi blev lite sura och bestämde oss för att vräka till med 3-rätters-meny för att chocka dom lite. När vi bad om vinlistan höjde dom lite på ögonbrynen men sen åkte minsann dukar och allt fram. Hehe.

LAKE DISTRICT

Vi hade ringt och bokat rum på en B&B i Lake District som hette Troutal Farm. Där fanns även tillgång till vallträning! Vägen dit var häpnadsväckande. Fruktansvärt, farligt smal och krokig. Man mötte sig själv i svängarna och såg bara himlen vid backkrönen. Ibland när man kom överkrönet bredde en bedövande utsikt ut sig. Man riktigt drog efter andan varje gång. Men så mycket vatten var där inte. Rena ödemarken med berg berg berg, ormbunkar, ormbunkar, ormbunkar. Och en ruggig massa får. Av rasen Herdwick. Små, satta saker som föds svarta och sen blir ljusare för varje år för att bli helt vita som gamla. Ungefär som hästskimlar.

TROUTAL FARM
Alan och Chris tog emot på Troutal Farm. Det kändes verkligen som vi var långt borta nu. Telefonen slutade fungera en halvtimme innan vi kom fram. Rena vildmarken. Väldigt trevligt bemötande även här. Dom var väldigt intresserade av våra hundar och även här blev vi erbjudna träning. Fame och Inez fick avstå, kändes som dom fått tillräckligt. Sia fick gå en liten repa i en liten hage. Jag tycker hon blev hetare för varje gång jag tog ut henne så hon behövde få lugna ner sig lite på lite mindre och kontrollerad yta. Alan blev impad av henne och nu fick även jag ett erbjudande om nytt hem till min hund. Inte Glyn Jones men roligt var det ändå! Självklart tänker jag inte sälja henne!
Här låg hundstallarna lite undangömt så vi såg dom aldrig riktigt. Vi stannade bara en natt. Kom sent och åkte tidigt så det blev inte så mycket tid för rundvandring. Vi tog en promenad ner till en liten å nära deras hus. Där fick hundarna simma – gissa om det var populärt!?
Dom hade 700 tackor av Herdwick och en del korsningar, som betade utspridda över bergen. Hundarna var förstås ovärderliga när fåren skulle samlas in för klippning etc. Det var många miles att driva och krävde riktigt duktiga, starka hundar.
 

KESWICK – tävling i THRELDKELD (eller vaddetnuhette)
Alan och Chris tog med oss till en valltävling utanför Keswick. Kunde ha varit en svensk, internatinell tävling. Normal utställning, normala får (swaledaletackor) och Fame gick kanonbra. Fick 76 av 90 poäng men nån placering fick vi aldrig veta. Skulle gissa runt 10.e plats. Inez kunde inte släppa min flock (dom startade efter mig) så det tog en hel evighet innan Åsa fick henne på rätt flock. Sen hämtade hon jättefint men bröt i krossen.
Vi såg flera riktigt fina hundar bla. Bobby Dalziels Spot. Men den mest imponerande hunden var en tik och vi lyckades inte få reda på vad hon hette, men föraren hette Joseph. Han hade inte tid att prata för han hade farmwork to do och drog iväg hem så fort han hade kört. I mina ögon borde hon ha vunnit.
i samband med tävlingen var det även utställning av diverse raser samt lite andra hundaktiviteter. En mycket trevlig tävling med mycket publik.

Alan och Chris är kompisar med Derek och Helen Scrimgeour så dom träffade vi och pratade med på tävlingen. Vi frågade om vi kunde komma förbi och få se Dereks hund Ben, som Åsa var lite intresserad av åt Inez. Visst, vi var välkomna efter tävlingarna. Vi hörde att det var mycket folk som skulle komma dit så vi bestämde oss för att göra ett snabbt besök och sen vända hemåt.

LONSCALE FARM

Om vi åkt på smala,branta vägar var det ingenting mot vägen upp till Lonscale Farm. Uiiii vad brant det var. Svindel!
Här fanns det hundar precis överallt. Och kalkoner, påfåglar, westies, you-name-it. Men här var det halm i boxarna. Mycket halm. Nästan lyxigt i jämförelse.
Ben var ljuvlig. Mycket mindre än vi hade trott. Liten, långhårig. Härlig på fåren. Derek berättade att han hade 12 spermadoser sparade.  Dom skulle han spara länge. Ben är gammal och han befarade att han inte skulle kunna para så mycket längre då han börjat bli lite stel och kantig. Jag skulle gärna tagit en valp efter honom! Det fanns två valpkullar där och – ja, det kunde blivit en dyr resa. Tur att vi inte skulle stanna så länge där…

Hemresan blev ganska jobbig för vi hittade inget boende. Alla motell längs motorvägen mot Harwich var fullbelagda. Till slut satte vi oss i bilen utanför det sista av dem och sov några timmar. Med tre hundar och massa packning i bilen så lämnar man dem inte var som helst. På de flesta ställen får man inte ta med hundar in på rummen, men vi hade tur och har haft hundarna med oss överallt. På Troutal Farm hade vi dem i burar på rummet.

GLEN I HOLLAND

På hemvägen åkte vi förbi Serge van der Sweep och tog en snabbtitt på hans Glen. Som också är en kandidat för Inez’ kommande valpar… Han var riktigt läcker. Serge briljerade för oss och gjorde den ena häftigare delningen efter den andra. Detta trots att han var rejält bakhalt. Någon form av förlamning berättade Serge. Men, han blir inte sämre av att träna så han körde på.
Glen är också liten. Liten med mycket päls, precis som Ben. Åsa bestämde sig på stört. Det får bli Glen – det är lättare åka till Holland än till norra England. En fantastisk hund!

Efter 500 krävande men otroligt roliga mil var jag hemma i Almunge igen. Med trött bil, olydiga hundar och sömnig matte! Tack Åsa för roligt sällskap!